Medan vi bygger upp peppen alltmer inför Ray Davies efterlängtade återkomst om några veckor smyger lillebror Dave ut ett nytt album som han gjort tillsammans med sin son, och bland The Kinks-vänner kan glädjen inte vara större.
För även om det ibland framstår som lite ljudmässigt skissartat när electronicasonen laborerar med vintage trummaskiner och portastudios är sångerna av allra varmaste och mest välgjorda karaktär. Som sångare har Dave Davies alltid utmanat sin storebror Ray, och här balanserar han ett mjukt och melodiskt poptonfall med stunder av ljus bräcklighet som påminner om Syd Barrett till exempel i Love Has Rules of It's Own. King of Diamonds är mer bestämd och kraftfull till sitt uttryck, och smarta Slow Down liksom titelspåret är två av flera exempel på modern och pigg gitarrpop.
Baksidan av myntet är några långa menlösa gitarrsolon av den menlösa ekvilibristiska karaktär som äldre gentlemen med en föreställning om att de är nere med bluesen hänger sig åt ("om inte Robert Johnson så åtminstone Mark Knopfler"), men vägt mot skivans kvaliteter är det lätt att ha överseende med sådana skönhetsfläckar.
