Dave Davies & Russ Davies - Open Road

Patrik Forshage 10:53 13 Apr 2017

Medan vi bygger upp peppen alltmer inför Ray Davies efterlängtade återkomst om några veckor smyger lillebror Dave ut ett nytt album som han gjort tillsammans med sin son, och bland The Kinks-vänner kan glädjen inte vara större. 

För även om det ibland framstår som lite ljudmässigt skissartat när electronicasonen laborerar med vintage trummaskiner och portastudios är sångerna av allra varmaste och mest välgjorda karaktär. Som sångare har Dave Davies alltid utmanat sin storebror Ray, och här balanserar han ett mjukt och melodiskt poptonfall med stunder av ljus bräcklighet som påminner om Syd Barrett till exempel i Love Has Rules of It's OwnKing of Diamonds är mer bestämd och kraftfull till sitt uttryck, och smarta Slow Down liksom titelspåret är två av flera exempel på modern och pigg gitarrpop. 

Baksidan av myntet är några långa menlösa gitarrsolon av den menlösa ekvilibristiska karaktär som äldre gentlemen med en föreställning om att de är nere med bluesen hänger sig åt ("om inte Robert Johnson så åtminstone Mark Knopfler"), men vägt mot skivans kvaliteter är det lätt att ha överseende med sådana skönhetsfläckar.

 

 

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Annons

Fler musikrecensioner

Södra Sverige - Rak Kant

På Södra Sveriges andra album släpper Mattias Alkberg den renodlade rättframma punken och unnar sig lite spretighet. Så länge det i rimlig utsträckning relaterar till punk, givetvis. Det innebär ofta postpunk, flera ställen närmare bestämt en mer arty svenska postpunk som den lät för 35 år sedan, då Psynkopat, Elegi, Att Som/Unter Den Linden och Hjärnstorm letade udda uttryck strax innan elektroniska instrument blev standard i sammanhanget. Eller som The Bear Quartet kunde låta ibland, du vet. 

Ball - Ball

Det är som om dessa tre svenskar har skapat ett monster. Som alltid med monster är de svåra att handskas med, de förstör det mesta som kommer i deras väg, men de kan också ha en missförstådd sida. Ball är smutsigt, galet och så fuzzigt att du av ren skär elektrisk spänning kommer att dra ihop dig när dess vassa frekvenser sparkar mot dina trumhinnor. Det är så dränkt i effekter att de lättsmälta tongångarna kletas ned till tröga bitar. Och ibland är det okej.