Damon Albarn - Everyday Robots

Patrik Forshage 10:07 3 May 2014

Med spretande uttryck och alla bandnamn och pseudonymer har Damon Albarn efter Blur hela tiden hållit sina lyssnare på en armlängds avstånd. Han har skapat serietidningspopband för att få leka ostört med sina idoler och förebilder, han har utforskat musik från andra kulturer och kontinenter, men utöver sådana preferenser har han inte delat med sig mycket om sig själv i sin musik. 

Först med Everyday Robots släpper han in oss i sitt eget liv, och det gör han med en nostalgisk detaljrikedom som nästan är mer information än vi önskar oss. Med utstuderad noggrannhet utforskar han sin barndoms bostadsorter och beskriver sin tidiga ungdom intill Hollow Ponds, där han bland annat redovisar graffiti om ”Modern Life…” som kom att ge titeln till en framtida skiva. 

En av orsakerna till att skivan når så djupt är säkert producerande Richard Russell. Som ägare till XL Recordings har han blivit någon sorts brittisk Rick Rubin med förmågan att i superba dubinfluerade produktioner skala bort utanpåverket från hjältar som Gil Scott-Heron och - tillsammans med just Damon Albarn - Bobby Womack. När Damon Albarn underkastar sig hans produktion uppstår  till exempel i subtila Lonely Press Play en närhet som har saknats i Albarns experimenterande under det senaste decenniet. 

Arrangemangsmässigt däremot vidareutvecklar Damon Albarn sitt eklektiska och hypersmarta musikaliska uttryck, i vad som kan tyckas vara kontrast mot texternas närhet och personliga tilltal. Men de avvägda ljuddetaljerna är minimalistiska och exakta, ofta i återkommande små vardagsljud även när låtar som Mr Tembo tillåts svälla till euforisk gospel med kören från missionskyrkan i Damon Albarns födelsestadsdel Leytonstone. 

Sådana nyanseringar och självutlämnande stunder bidrar givetvis till att Everyday Robots är Damon Albarns bästa skiva på evigheter. Men den avgörande faktorn är förstås att hans väldokumenterade popsnille firar triumfer i höjd med några av de bästa Blur-stunderna, och till exempel Heavy Seas of Love är en låt som självaste Ray Davies skulle vara stolt över.

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Annons

Fler musikrecensioner

Beth Orton – Kidsticks

Beth Orton är en sådan där artist vars namn jag mycket väl känner till, utan att egentligen kunna räkna upp en enda av hennes låtar. Hon skapar album istället för singlar, helheter istället för beståndsdelar. På nya skivan är hon mer experimentellt elektronisk, vilket är ett lyft. Hon har annars en tendens att lätt försvinna i bruset av betydligt mer catchy musik, nu är åtminstone singeln 1973 lite popigare, liksom inledande och ganska peppiga Snow. Men även denna gång passar soundet bättre för meditationsyoga än powerwalk.

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!