Svenska Electric Boys hann aldrig bli världsstjärnor. Deras funkmetal var visserligen av det slaget att den appellerade till många, men längre än en nosning på Billboards Hot 100 kom aldrig deras största hit, All lips'n'hips. Detta trots sångaren och gitarristen Conny Blooms självklara rockstjärneimage och bandets närmast publikfriande sätt att framföra sina låtar live. Efter Electric Boys splittring har Bloom format en klassisk rocktrio, givetvis med sig själv i spetsen. Vid sin sida har han Nils Ferstader på bas och sång och Tony Taylor på trummor och sång. Det låter mycket 70-talsrock, väldigt mycket Mott The Hoople ibland, och så mycket på gränsen till mycket retro att det stör. De grövsta funkexcesserna från Electric Boys-tiden är borta och det är tydligt att det är i den här musiken Conny Blooms hjärta ligger. Det är i och för sig inte synonymt med att det låter jätteinspirerat - för det gör det inte. Tvärtom låter det ganska självupptaget men framför allt rutinerat. Den mesta Mott-låten här, Broadway, är effektfull i all sin pompösa svulstighet. Annars är det ganska jämntjockt och malande och jag har svårt att tänka mig att detta kan bli en hit av något slag.
Skivbolag:
Artist:
