Clem Snide

Det är ju bara att inse. Liv och kärlek suger hårt ibland. Då är killarna med brustna hjärtan och gitarr i stereon mina bästa vänner. Kanske för att de är just bara det, jag vet inget om att de egentligen är kiss-and-tellers, luktar konstigt eller har en onaturlig fäbless för sport. De sjunger, berättar, illustrerar i mitt huvud om det där hatet eller det där fina, på ett sätt som jag aldrig själv skulle kunna uttrycka. Clem Snides Eef Barzelay har alltid varit en trygghetens totempåle på det sättet, med sin torra röst och dito humor. Första gången de kom i min väg var på ett blandband av en nyfunnen flört. Kärleken till [I]I love the Unknown[/I] slog mig lika hårt som kärleken till killen. Knockout, blackout. Sedan dess har de allihop samsats i mitt hjärta, vare sig jag velat eller inte. Därför var det lite läskigt att lyssna på [I]End of Love[/I] första gången, jag ville en gång för alla kicka ut dem. Titeln talade ju för sig själv, tyckte jag. Men icke. Först hade jag faktiskt lite hopp för jag tyckte den var alldeles för countrystompig och refrängerna satt inte som en keps ens efter tredje lyssningen. Så rätt nöjd bestämde jag mig för en sur gubbe. Men klart som korvspad hände nåt under den fjärde. Jag började upptäcka små textrader och finurligheter. Le lyckligt till och med till det kämpiga highwaymen-kompet och stirra apatiskt ut i luften till de dröjande svarta tonerna. Helt plötsligt kändes varje låt. [I]Something Beautiful[/I] är en bitter, bitter chacha, [I]Made For TV Movie[/I] låter som den där första låten med barninslag på Bright Eyes [I]Fevers and Mirrors[/I] korsat med Iron & Wines cover på [I]Such Great Heights[/I] och titelspåret [I]End Of Love[/I] är helt enkelt fortsättningen på [I]Alive[/I] med Ryan Adams. Fan.