Jag och Cardigans åldras tillsammans. Som om Nina och bandet vore mina högstadiekompisar som begett sig ut i världen, men vi har ändå alltid hörts av och våra musikaliska preferenser har i mångt och mycket gått hand i hand. För precis som bubbliga och slammerspröda [I]Life[/I] satt som en smäck för tio år sedan, lika väl sittande var deras förra platta, den countrysmäktande och betydligt mognare [I]Long Gone Before Daylight[/I] från 2003.
Nya [I]Super Extra Gravity[/I] plockar upp [I]Long Gone[/I]-bollen och kastar den långt utanför den inslagna banan. I stället för att smeka instrumenten som förut så står bandet och bankar på dem, och om den förra var ledsen så är den här mer förbannad. Fortfarande vuxet så det förslår, fortfarande oglättigt men mer lekfullt och spretigt.
Det finns egentligen ingen röd tråd genom spåren och hur de låter, alla lever de sitt eget liv och tampas med sina egna demoner. På singeln med årets bästa titel [I]I Need Some Fine Wine And You, You Need To Be Nicer[/I] manglas det på med kobjällror och dominatrix-fraser. Bäst är [I]In The Round[/I] som biter sig fast med kardborrständer med sitt handklapp och en förföljande gitarrslinga som trots det lungna tempot mentalt jagar mig som om jag hade Nicholson efter mig i den där vinterlabyrinten. Och så två blivande balladklassiker, balsalsvackra [I]Overload[/I] och [I]Losing A Friend[/I], en helt underbar låt med ett helt underbart taggigt gitarravslut och ovanpå detta Ninas underbara röst som tar sig för huvudet och förtvivlat gnyr "oh no, you're losing a friend, I am losing you". Jag dör. Jag ångrar mig. Den är bäst. Men så byter man låt och ramlar in i nästa, och nästa. Varje låt är ett universum i sig och pickar på platsen som etta.
Jag tycker nog fortfarande att ljuvliga ungdomsdoftande [I]Life[/I] är deras bästa skiva, men Cardigans är inga kids längre. Och det är ju inte jag heller. Jag hade inte kunnat önska mig en bättre platta av mina nygamla bästisar 2005.Skivbolag:
Artist:
