Damn homie! För inte så länge sedan brukade The Cardigans fylla varje poplåt med så mycket hookar, detaljer och gimmicks att de för ett ointresserat öra mest framstod som sin tids Melody Club. Nu lägger de i stället allt krut på att skriva tidlösa låtar skräddarsydda för rockradion. I stället för att slösa tid på att vara smarta och tounge-in-cheek gör de låtar som kommer att låta lika bra om 20 år. Låtar som visar att de växt upp. Låtar som de kan bli tagna på allvar för. Med andra ord gör de det största enskilda misstaget vid sidan av dåligt heroin som ett trött gammalt rockband överhuvudtaget kan göra.
Problemet är bara att jag råkar gilla nya astråkiga Cardigans. Jag gillar dem på precis samma sätt som jag kan hitta försonande drag i att Kent för var dag suddar ut det personliga i deras musik och ersätter det med ett enda långt flöde av rock-klyschor. Strömlinjeformad och stämningsfull lättviktsrock med smakfull "live-känsla" mynnar ut i ett super-amerikaniserat Cardigans. Efter Nina Perssons soloprojekt A Camp talade oddsen för att de skulle göra en skitdålig bräcklig Lambchop-historia men Cardigans ser till att inte dras ner i grumliga alt-country-sumpmarker som så många andra svenska band gjort. I stället låter det proffsigt och snyggt, genomarbetat och genomsyrat av amerikansk 70-talsrock. På en låt som [I]A Good Horse[/I] låter de som Sheryl Crow rakt igenom. [I]Communication[/I] är en ballad att fylla Stockholm Stadion med. Det är något speciellt med att lyssna på jätteviktig rockmusik med jätteviktiga texter och jätteviktig mustasch. Det är uppenbarligen väldigt Spinal Tap, men det gör inget. Året är 2003 och Cardigans har blivit mer Eagles än Gram Parsons och indieklubbar i Lund, och så mycket bättre för det.
Skivbolag:
Artist:
