Varför älskar man musik som är så kärv, kantig och påtagligt mardrömskallsvettig som Jesus Lizards? Varför tycker man om en ylande/desperat stämma framför ett par betydligt mer smeksamt inställda stämband? Och varför kan man i så fall inte ta till sig majoriteten av all klumpig alternativ gitarrock som svämmar över på marknaden idag? Att lyssna på Jesus Lizard innebär ett uppvaknande ur den dvala man alltför ofta låter sina öron falla in i. Det är omöjligt att inte bli uppmärksam på bandets närmast masochistiskt plågsamma musik. Och däri ligger naturligtvis deras storhet. Att fånga lyssnaren är det optimala erkännandet. Och då pratar jag inte om att komponera en infantil refräng som råkar cementera sig i hypotalamus i några timmar, eller om ett lagomt stenhårt riff och en grottliknande röst som försöker låta stenhård, utan om musik som lämnar avtryck på allvar.Skivbolag:
Artist:
