Från Blomsterunge - kultbandet så obskyrt att knappt ens någon kultfanatiker upptäckt dem - förväntar man sig galenskap. Med ojämna attacker sedan mitten av 70-talet har Thomas Hammar och Lars Cleveman då och då gjort världen osäker med sina absurda texter, konstiga ljudexperiment och vrickade framträdanden. Ofta har deras samarbeten inneburit rent och skärt vansinne, faktiskt, både i Blomsterunge och i Clevemans alldeles för sällan uppförda kortoperor.
Alla sådana konstigheter bjuder duon givetvis i överflöd på sina samlade verk (samlade i ordets rätta betydelse, eftersom det ibland rör sig om urgamla grunder med nyinspelade pålägg och ibland om rena nyinspelningar). Surrealismen är allestädes närvarande, och återbesök först i John och sedan i Solveig, båda först inspelade till Dom Dummastes legendariska debutkassett från 1980, blir med modern teknik, upphackade röstfragment, visslande och joddling än mer Torsten Ekbom- och Åke Hodell-avantgardistiska än originalinspelningarna.
Att Blomsterunge därutöver har förmågan att skapa de skönaste spröda orkesterverken kan vara mer överraskande. Men Lars Cleveman och Thomas Hammar har även sådana strängar på sina respektive lyror, och de långa och suggestivt monotona styckena är vackert harmoniska såväl i de mer elektroniska som de symfoniska stunderna. Körverket i Remouladsås skulle Påven själv uppskatta, åtminstone hur den första delen av det drygt 22 minuter långa stycket, och två tredjedelar in i Himmelens Hundar har de instrumentala partierna vaggat in lyssnaren i en mjuk och skön trygghet där alla absurditeter är glömda. Då återvänder Thomas Hammars mjuka röst för att förkunna att ”himmelens hundar levererar idag ännu en laddning smuts” och därmed återställa oordningen.
Efter 80 lika vackra som vrickade minuter i Blomsterunges våld återstår alltså endast två frågor. När kommer volym två? Och hur sjuk är prins Bertil?
