Björk

16:43 3 Sep 2001
När Björk slog igenom som soloartist var det lätt att älska hennes originella person och musik. I en stereotyp musikbransch var hon exotisk som få. Idag är vi rätt många som inte står ut längre. Maken till självcentrerad artist har musikvärlden sällan skådat. Egotrippen blev direkt olustig när hon "spelade sig själv" i Lars von Triers [I]Dancer in the Dark[/I]. Jag gick inte ens och såg den filmen, det räckte att i trailern se henne sjunga och dansa som Björk. Vi kan ge henne alla props i världen för att hon går sin egen väg, men det är dags att plocka ner hennes megapretentiösa flumpop på jorden. På [I]Vespertine[/I] fortsätter Björk med det hon alltid har gjort, viskar fram sina stora känslor på karakteristisk islängelska, och den här gången låter det ibland riktigt vämjeligt. Att en av hennes nya samarbetspartners heter Matthew Herbert är en förmildrande omständighet om någon, för på sina ställen är det en njutbar resa, rent musikaliskt. Att barfotaprinsessan inte är på väg att bryta ny mark med [I]Vespertine[/I] är säkert. Vad hon vill säga är däremot mer svårdefinierat; då Debut var en rak och enkel historia och Post en logisk fortsättning, så har det därefter bara blivit krångligare att heta Björk. Albumtiteln [I]Vespertine[/I] omfattar bland annat orden botanik, zoologi samt astronomi och varför är jag inte förvånad när pressreleasen ger följande beskrivning av titeln: "a flower opening in the evening, an animal that becomes active after sunset, evening prayer". [I]Vespertine[/I] jämförs bäst med Jodie Fosters rymdresa i sci-fi/new-age-rullen [I]Kontakt[/I] - en oändlig resa in i en människas sinnesstämning.
Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Annons

Fler musikrecensioner

Nicole Atkins - Goodnight Rhonda Lee

För 10 år sedan stod Nicole Atkins på tröskeln till något stort. Hennes Sverigeinspelade album Neptune City hade gjort henne högprioriterad på Det Stora Skivbolaget, och vi som njöt hennes showcasespelning i Stockholm anade att vi bevittnade något stort, vackert och långvarigt.

Nine Inch Nails - Add Violence

I det andra av tre planerade EP-släpp överraskar Trent Reznor och Atticus Ross med vänlig synthpop i Less Than och en än mer insmickrande ballad i The Lovers. Men när det så småningom är dags för den nästan 12 minuter långa, suggestivt repetitiva och stenhårt konfrontativa avslutningen The Background World, alltmer skruvad och förvriden för varje minut, är oordningen återställd.

Lana Del Rey - Lust For Life

Förlåt, men jag finner Lana Del Rey så fruktansvärt ointressant. Missförstå mig inte, jag förstår att ledsna plutiga läppar och släpande röst säljer skivor, men det är så många lager melankolisk image över allt hon gör att jag har svårt att se igenom dem och ge musiken någon ärlig chans. Fortsatt nostalgisk över en tid hon aldrig upplevt flirtar Del Rey med klassisk americana. Det är gamla bilar, svartvita bilder och en glamorös tragisk estetik som genomsyrar allt hon rör vid - men för mig känns det bara kalkylerat och krystat. 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!