Bear Quartet

Patrik Forshage 15:09 29 Aug 2003
Bland alla hypade svenska uppkomlingar och efterlängtade comebackprojekt finns en ständig konstant, alltid spännande, alltid egensinniga, alltid produktiva och alltid nytänkande, men aldrig någonsin storsäljande. Bear Quartet släpper skiva efter skiva, och har en liten men trogen skara tillbedjare som skaffar rubbet och stilla önskar att bandet någon gång samlar sig till det mästerverk de så uppenbart bär inom sig. Nu är det dags. [I]Angry Brigade[/I], uppkallad efter en grupp engelska anarkister för 30 år sedan, är Bear Quartets umptonde skiva, och kommer relativt lång tid, med Bear Quartet-mått mätt, efter sin föregångare. Pausen har gjort dem gott. Bear Quartet har aldrig någonsin låtit så här koncentrerade, så här tighta, så här smarta, så här personliga eller så här ... poppiga. Vi slipper de glada infallen och de knäppa idéerna, och istället ger Bear Quartet oss tio låtar som var och en för sig och alla tillsammans uppfyller varje löfte som Bear Quartet brukar snudda vid innan de tidigare svävat ut och slarvat bort för många låtar med interna skämt och roliga ljudeffekter. Inledande [I]Put Me Back Together[/I] är fantastisk tät, genomarbetad pop där gitarrerna löper amok och varje person som klarat att avnjuta ett J Mascis-solo från början till slut får gåshud. Och så fortsätter det, med [I]All Your Life[/I], som tar allt Håkan Hellström någonsin sjungit, skruvar det tre varv och släpper ut något som borde vara lika lättillgängligt om än sju gånger egensinnigare. [I]Last Verb[/I] är just den punk som förhandssnacket har lovat, och The Strokes ställer in sina repetitioner inför andra skivan i ren uppgivenhet - det var ju precis hit de ville. Sedan fortsätter [I]Mvh Contempt[/I] på samma spår, men är ännu bättre. Så, om du måste välja; vänta inte på Broder Daniel. Glöm Shout Out Louds, hoppa över Bad Cash Quartet och skit till och med i Franke. I år, om inte förr är det Bear Quartets tur. Så varför säljer inte de fler skivor, varför bjuder inte Anders Lundin in dem till Skansen? Enligt bandets hemsida finns bara en förklaring; "De är ganska fula."
Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Iron & Wine - Beast Epic

Sam Beam har slarvat runt med 10”-vinyler i begränsade upplagor och coveralbum i duetter med polare under några år, men när han nu är tillbaka med ett högst seriöst album av nya och egna kompositioner blir det tydligt hur mycket vi saknat den sidan av honom. Det låter så enkelt när han startar i Claim You Ghost med knappt något komp mer än en nästan tyst akustisk gitarr och ett piano, och inte så mycket till melodi, och sedan undan för undan väver en skir och vemodig sång runt det spartanska och inom tre minuter fullständigt har fångat både lyssnarens

Ji Nilsson - Scandinavian Pain

I somras satt jag på ett fik i Paris och diskuterade med en fransk vän varför svenskar producerar så bra konst. Vi kom fram till att det hade med mörkret och kylan att göra. Den ångest det nordiska mörkret framkallar och hur man måste hitta något vackert i det annars går man under.