"Aprock" kallar förstås Babian sin högenergirock, men egentligen låter det ungefär som när överåriga hippies gav sig på att spela punk i mitten på sjuttiotalet, och var lite för skickliga, lite för hårdrockiga och lite för välformulerade för att kunna lura tonåringarna mer än för en kort stund. Eftersom den sortens band, med Kal P Dal, Rävjunk och Eddie & The Hot Rods i spetsen, var grymt underskattade tar vi emot Babians läktarvänliga refränger och lustfyllda kickar mot allt som rör sig med öppna armar.
---
Hur definierar ni Aprock?
- Folk anklagar oss för att spela aprock, men sanningen är att inte ens vi själva vet vad det egentligen innebär. Precis som vårt bandnamn så är det något vi tagit till oss utan att förstå om det är positivt menat eller ett skällsord. Babian spelar slamrig garagerock som inte behöver ta några omvägar om hjärncentralen. Vi är fyra extremt särpräglade individer som exploderar var gång vi ställer oss på en scen. Ingen lämnar en konsert med Babian oberörd. De kan hata oss eller älska oss, men det vi gör med vår musik är det enda vi klarar av. Vissa kallar det en ömsint käftsmäll, andra kallar det aprock!
Hur behåller man sin liveenergi i en inspelningsstudio?
- I Babians fall handlar det mer om att inte låta liveenergin ta över en session. Vi vet hur man tar med sig festen in i studion, hur man får rummet att svänga. För att det ska bli möjligt krävs att hela rummet mickas upp. Under inspelningen av vårt nya album tog det en hel dag att placera ut mikrofonerna i rummet, men när de väl var på plats hade vi vårt sound och kunde bete oss som vi gör på en konsert. Att spela felfritt har aldrig varit vår ambition. Personligheten sitter i vår otillräcklighet. Leve den!
