Avi Buffalo - At Best Cuckold

Patrik Forshage 00:00 9 Sep 2014

Minns du den där känslan när du hörde Mercury Revs Opus 40 första gången? När du överväldigades av hur någon kunde ta uråldriga beståndsdelar av jordnära midtemporock med piano och akustisk gitarr som grundingredienser, och välkontrollerad falsettsång, och göra omtumlande ny musik av det. I Think It's Gonna Happen Again

Med Avi Buffalo händer det igen, i en låt med just den titeln. Utöver de beståndsdelarna lägger de dessutom till inslag av distad sologitarr, och har på därmed skapat en låt som vi kommer att älska lika intensivt om 20 år som vi gör den här sensommaren. 

Men det är inte allt. Till Avi Buffalos återkomst, efter fyra års tystnad efter det debutalbum som hyllades så intensivt, har nu 23-årige Avigdor Zahner-Isenberg samlat på sig en samling sånger som är så intensiva att man blir omedelbart och upp över öronen förälskad i så gott som allihop. Overwhelmed by Pride, Oxygen Tank, Won't Be Around No More. Var och en är de melankoliska små folkpopmästerverk med antydningar till psykedeliska inslag. Tillsammans gör de ett av årets allra bästa album.

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Annons

Fler musikrecensioner

Tory Lanez – I Told You

En blandning av mysig R&B, brysk Future-trap och autotunad radiopop. Både var för sig och inkorporerade i varandra. På vissa ställen var för sig men på samma låt. Låter det rörigt? Det är det. Men ändå kul på något sätt. Hade han bara struntat i de intressedödande skitsen hade albumet förmodligen varit en underhållande lyssning från start till mål.

Frank Ocean – Blonde

Det karaktärsmässiga steget från Endless till Blonde är inte särskilt långt, men det existerar i allra högsta grad. Framförallt ligger skillnaderna i strukturen, men Blonde låter också dyrare och ljudmässigt rikare än sin två dagar äldre föregångare. Något överproducerat arenanummer är det dock långt ifrån. Den soniska rikedomen består mestadels i en omfattande variation på ett fåtal instrument och en, med Frank Ocean-mått mätt, större vokal oförutsägbarhet.  

Frank Ocean – Endless

Trots att Frank Oceans perfektionism länge varit vida känd upplevs Endless som ett konstant flöde av spontanitetspräglad musik, som här och var saktar ner tillräckligt för att han ska kunna fullborda en tanke helt och hållet. Den processgrundade musiken kan ses som en audiell version av den spiraltrappa Ocean bygger i albumets visuella del. Ett arbete som inte innefattar den färdiga produkten, utan bara vägen dit.  

The Veils - Total Depravity

Med fog kan man beskylla The Veils för spretighet. På sitt femte album, producerat tillsammans med El-P, gör Finn Andrews i ena stunden en synthpunk som ekar Suicide och befolkas av såväl L Ron Hubbard och påven som av Ingrid Bergman och Steve McQueen. Omedelbart efteråt låter Finn Andrews röstmässigt exakt som David Byrne, och på andra håll som John Lydon i elektronisk dub. I sådana elektroniska partier är The Veils komplexa och krävande, i A Bit On the Side snarare suggestiva och dramatiska och i elpianopopiga Low Lays the Devil inbjudande och vänliga.

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!