Större hopp än Arcade Fire har fått stora skälvan inför uppgiften att följa upp ett sensationellt debutalbum och fallit i fällan att presentera samma sak en gång till, bara lite mer storslaget, självmedvetet och nervöst, för att inte säga neurotiskt. Men storslaget, självmedvetet och neurotiskt är Arcade Fires ständiga utgångspunkt, och de fortsätter på sin inslagna väg, bara lite mer svulstigt och stolpigt arty. Deras värld har blivit mörkare, och i brist på himmelskt ljus fungerar Neonbibeln nödtorftigt som ledljus, med budskap om ”not much chance of survival”. Det är fullt av bibelpassager och religiösa symboler, och när Gud till slut griper in i Intervention sväller stråksektion och gosskörens kastrater till väckelseproportioner över en mäktig kyrkorgel.
Black wave/Bad vibrations är antitesen till Beach Boys goda vibrationer, med samma symfoniska ambitioner och körarrangemang värdiga Vatikanen över en simpel popsång, men med en hotande föraning om apokalypsen.
Men uppgörelsen med Gud rymmer också gömställen där No cars go, och där är det intensivt och orkestralt, med till och med en trumpetserenad när det inte finns andra sätt att uttrycka sig. En mer drastisk utväg antyds i den sakrala och suicidala My body is a cage, som byggs upp mot själens slutgiltiga förlösande.
Den akustiska ADHD-popen i (Antichrist television blues) och hyperaktiva marschen The well and the lighthouse gör ett återförenat Pixies överflödiga i samtidskonsten och försäkrar Arcade Fire fortsatt uppskattning om inte från Herren så från världens alla svårmodiga artbitches.
Skivbolag:
Artist:
