När titelspåret släptes som singel i våras blev Algiers världens just då viktigaste band. Egentligen var The Underside of Power på intet sätt nyskapande varken musikaliskt eller till sitt budskap, det var bara precis rätt precis nu.
En trummaskin fylld av vitt brus. En hackande kompgitarr direkt ur Mick Jones tradition från The Clash. En mjukt melodisk bas och raka trummor i fyrtakt, direkt ur Motowns grundrecept. En manisk rhythm'n'blues-hojtare till sångare, med en radikal politisk agenda och på gränsen (men precis på rätt sida om gränsen) till nervsammanbrott. Men även om allt i låten enkelt går att härleda och även om sammansättningen har hörts förr var Algiers korts stunder av valregisserat kaos och sönderfall just det soundtrack till västvärldens Trump- och Brexit-självspäkelser behövde. Inte för bättre analysera och förstå, men det amerikansk/brittiska bandet gav oss den rätta kanalen för utlopp av månaders frustration, vanmakt och ilska.
I Cry of the Martyrs med sin kombination av högenergigospel-muskler på rått elektronikskelett är Algiers lika angelägna, och Animals lyckas med konststycket att med en gnutta soultendens uppdatera hård synth till något som inte bara är lyssningsbart utan faktiskt viktigt.
Någon gång slår det över i Algiers i utspel, som i Death March, och Franklin James Fishers manierade sång är forcerad in absurdum, som ett destillat av Fine Young Cannibals och Rage Against The Machine. Det hans attacker saknar i finkänslig dynamik tar de igen i dramatik och pur kraft, och det gör att låtar som Cleveland med elektronisk musikalgospel som saknar motsvarighet i musikvärlden.
Sådant gör att albumet inte är helgjutet. Men den som vill veta något om vart musiken är på väg i ett alltmer polariserat västerland hittar ingen bättre indikator.
