Tänk om Sonic Youth insåg sitt eget bästa och i nio fall av tio förpassade Kimberly Gordon långt långt bort från mikrofonen. För i sedvanlig ordning är det spåren där hon sjunger som gör att man blir sur över att de inte gjorde det optimala albumet den här gången heller. Visst, [I]Sister[/I], [I]Daydream Nation[/I], [I]Goo[/I] och [I]Dirty[/I] är ett fyrtal i ess som få band kan visa upp. Men med tanke på att Sonic Youth är ett av ytterst få band där man överhuvudtaget kan kräva ett optimalt album är det hennes kärlek till sin egen röst som ställer till det. Hon är inte tillräckligt bra helt enkelt, något som visar sig med all önskvärd tydlighet så fort kollegorna Thurston ([I]Sunday[/I], [I]Wildflower Soul[/I], två helt grymma spår) eller Lee ( men [I]Hoarfrost[/I] är allra grymmast) får höras istället. Annars är det befriande att lyssna till veteranernas fjortonde platta och höra att de fortfarande brinner av iver över att få utveckla sina musikaliska intentioner ytterligare. Ljudmattorna är emellanåt hälsosamt svårforcerade och minerade med uppskattningsvis tre ton gitarrer. Däremellan ligger de melankoliskt och långsamt stegrande partierna som små inbjudande stigar, vällustiga och fyllda av diverse atonal fägnad. Ett tag var jag orolig att Sonic Youth hade gått in i väggen på allvar. De två senaste plattorna och deras bidrag till Linklaters film [I]Suburbia[/I] var väl träiga. Som tur är har de repat sig. Kunde de nu bara få Kimberly att inse sin begränsning så kanske den optimala plattan kan bli en realitet ändå.
[I](skivan släpps 11 maj)[/I]
Skivbolag:
Artist:
