1987 - Härskarkonst

camila astorga diaz 00:00 28 Apr 2015

Det finns en oundviklighet i balansgången mellan att sjunga drömskt och att sjunga sömnigt. På den gränsen har Victor Holmberg högst frivilligt valt att balansera. I de landskapen han skissar på hänger ekona med som bundsförvanter, tillsammans med autotunestrofer om att bli uppringd senare. Om att få frågan vad man ska göra sen. Om att träffa någon man inte kan beskriva i ord. Om att inte kunna lita på någon. Om att stå kvar ensam. Och det är i uppgivenheten, i det allra mest smärtsamma, i tanken om att ingen förstår och att meningarna inte ens behöver kryddas som allt händer. Det är då det slutar vara drömskt och spricker. Men det är åtminstone ärligt, även om det inte är vackert. 

Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner