Vad på denna jord kan tänkas mer ångestframkallande än att som resenär på ett förlustdrabbat spårvagnsbolag tvingas lyssna på Majornabor som överväger att konvertera till buddhismen (vilket med hänsyn tagen till den lokala dialekten, låter ungefär som "böddismen")? Vi har inte långt kvar i livet när vi till slut anländer till Sjömagasinets Jack London-geografi ute vid klippans kultur-reservat där man endast möts av ett vackert rött trähus och en Bergmansk tystnad. Tack gode gud för det. Januari är ingen fantastisk krogmånad. Krögare slänger ofta in kökshanduken, drar på semester och stänger inte sällan krogen efter att ha rivit ut hela vinteråret ur kalendern. Varför ett krogtest lämpar sig särskilt väl. Klarar man ett januaritest klarar man det mesta.
Och visst blir vi glatt förvånade att vårt lilla sällskap begåvas med två pigga och alerta servitörer. Allt flyter fint från första stund. Dock blir vi snuvade på Stolichnaya Cristal till Vodka Martinin. Den är slut. Finlandia blir ett barskt substitut och vi tvingas snabbt skölja ner den med ytterligare en. Spritsidan revanscherar sig dock snabbt då ett fenomenalt sillbord anländer. Besk och en egengjord variant snaps, Krono-bergare - baserad på bland annat anis och kummin, serveras perfekt tempererad (väldigt kall) till sex olika, generöst tilltagna, sillburkar. Fantastiskt fint. Och slår med lätthet de få julbord vi blivit inbjudna till. Även en riklig och fet ankleverbit hinner smita emellan några sillbitar. Roligt inlindad i späck och serverad med en trögt dallrande Sauternesgelé. Välsmakande och av högsta klass. Vi tar också in Mannerströms egna champagne från den lilla producenten Louis Aubry från Jouy-Les-Reims. Prisvärd och med en smidig smak som inte lämnar den där förrädiska torra eftersmaken som kan lägga sig som ett läderband runt tungan.
Sedan börjar den stora matfestivalen. En stor bit torsk, som har klätts upp i ankleverbitar och tumnagelstora tryffelflingor, visas upp på vackert, stilrent porslin (ingen tokrolig design, tack gode gud för det). Det är det närmaste sex vi har kommit med en fisk. En pocherad piggvar smälter i munnen. Serveras med ett skojigt litet ägg. Ett rådjur har dock fått vara i värmen lite för länge och blir första besvikelsen. Även om rådjursvilt är lite lurigt att ta hand om ska Sjömagasinet naturligtvis klara av att brassa ihop även ett litet sött landdjur. Vinlistan är lång, och lite längre fram under spritsidorna hittar vi saker som vi inte trodde fanns. Dock misslyckas servitören med att ge oss en trevlig Bourgogne. Den smakar inte riktigt som den ska, men vi ger den en chans att stå och hyperventilera ett tag. Det händer inte så mycket mer och vinet borde naturligtvis hällas ut i kyparens knä, men han är så trevlig, och ger oss också några roliga små dessertvinstips, att vi glömmer det hela.
Men framförallt tar vi med oss varmrätterna i en påse någonstans i nervcentret där sexlusten huserar. Vi vill egentligen bara avsluta redarmiddagen med att kalla in kockhövdingen själv, kyssa, krama och hålla om honom, säga att vi älskar honom och andra patetiska saker som att "brinner vi inte tillsammans brinner vi ensamma", men objektet för vår kärlek är långt borta i en ishall och tittar på hockey. Vi är väldigt ointresserade av ishockey, men länge leve Mannerström!
