Familjen

Foto: Thomas Wal

Det är hur mycket folk som helst på Arkivgatan. Göteborgskalas och Laleh spelar på Götaplatsen. En del av massorna spiller över på restaurang Familjen, men personalen lyckas fixa fram ett par platser. Här är det lite halvfint folk, en nyrik stämning. Vi känner oss därför lite som gatflickan i Pretty Woman när hon hänger med torsken på finrestaurang men saknar bordsskick. Men eftersom personalen är grymt duktiga i sin hantering av gästerna är detta inget problem.

På Familjen är maten enkel men lyxig. Vi tar varsin kvällsmeny, den billigare och den dyrare. Den dyra är lite flådigare, men den billigare har vegetariska alternativ. Förrätten kantarelltoast är svår att misslyckas med, men för att visa att det här inte är en restaurang att skoja med är det även oxmärg på. Det skapar ett brutalt sidospår hos smaklökarna, på ett bra sätt. Skaldjurssoppan till förrätt är smakrik, gedigen och så mättande att det är tur det är rätt lite. Ostchipsen vid sidan knaprar behagligt.

Till huvudrätt serveras Familjens plankstek på ryggbiff. Här har rätten inte tagit tillräckligt många steg från sitt pizzeriaursprung. Biffen är något seg och överstekt, vi vill ha vårt kött rött, nu är den nästan genomstekt. Frågan är också om det verkligen var en bit sidfläsk och inte bara vanligt bacon tillsammans med den grymt goda långlagrade osten.

Det vegetariska alternativet är kronärtskockor tillsammans med chèvre. Rätten är mättande för att vara vegetarisk. Vi slipper den där rulla-ut-från-restaurangen-mättnaden.

Efterrätterna är det inget fel på. Riktigt gott med lakritsmaräng, kanske för att lakritssmaken är nedtonad. 

Förutom den goda maten är presentationen från den grymma servitrisen nästan värt ett besök i sig. Föredraget om ostarna och vinet var så underhållande att bara den blev en smaksensation som enbart toppades av själva smaken på de små ostbitarna. Familjen snubblar däremot på huvudrätten. Hade plankan suttit där den skulle hade betyget också varit lite saftigare.