X-Men

X-Men som serietidning har aldrig fått sitt stora genombrott i Sverige. Det finns en liten hängiven skara entusiaster som håller liv i tidningarna, vare sig de hetat [I]X-männen[/I], [I]X:en[/I] eller [I]X-Men[/I] (de har nämligen lagts ner med jämna mellanrum), men för den stora massan är filmen den första introduktionen. I USA är [I]X-men[/I] däremot gigantiska, de introducerades redan 1963 och är bara en av otaliga superhjälteserier som lanserats av förlaget Marvel Comics, som till exempel har exporterat serier som [I]Spindelmannen[/I], [I]Hulken[/I] och [I]Fantastiska Fyran[/I] till Sverige. Själv kom jag i kontakt med [I]X-men[/I] på 80-talet, då serien med sin mörka, lätt apokalyptiska stämning skilde sig ganska rejält från präktiga och trista superhjältar som Stålmannen eller trikåfetischisten Fantomen. Kanske bestod en del av charmen av att få seriehjältar är så hatade som X-men. I serien, och filmen, definieras X-men som mutanter, genetiskt förändrade människor vars unika genuppsättning ger dem särskilda gåvor. Lyckade missfoster, helt enkelt. Men gåvor som förmågan att orsaka oväder, eller att vid beröring suga livskraften ur folk uppskattas inte av allmänheten, som oroade och hatiska kräver att mutanterna ska bli registrerade, kanske till och med sättas i läger. Parallellerna till antisemitism och homofobi i kommentarer som "ska vi verkligen låta dem undervisa våra barn" tappas inte bort av X-mens regissör Bryan Singer ([I]De misstänkta[/I]), själv medlem av bägge de utsatta minoriteterna. Med inledande scener från ett koncentrationsläger anno 1944 visar han att man kan berätta historien om X-men med fler bottnar än bara som en samling hjältar i roliga dräkter. Så synd att han i resten av filmen väljer att göra det senare. I filmen koncentreras handlingen till Wolverine, en vargliknande snubbe (eller är det bara en rockabillyfrissa?) som har gigantiska, utfällbara och sylvassa klor i händerna. Han utsätts för värvningsförsök av en professor Xavier (Patrick Stewart) som driver ett institut för unga tonårsmutanter och en hemlig superhjältegrupp, X-men. Plötsligt befinner sig Wolverine indragen i ett pågående slag mellan de "goda" X-men och den onde Magneto (Ian McKellen), som valt att möta de "vanliga" människornas hat med våld. Med vår tids specialeffekter och erkände Singer som regissör har faktiskt X-Men faktiskt förutsättningar för att bli något så ovanligt som en respekterad superhjältefilm för 2000-talet. Och anslaget är lovande. Wolverine lever ett smutsigt, ruffigt och oglamouröst luffarliv i en husbil, så långt från pinsamma kryptonitincidenter eller gotiska Läderlappsgrottor man kan komma. Men när han väl tagits om hand av den gode professor Xavier så kommer hela berättelsen i skymundan för enorma dataanimerade miljöer och avancerade slagsmålsscener och specialeffekter. Extremt vackert och välgjort, men vart tog handlingen vägen? Själv hade jag gärna velat se fler moderniseringar för att känna mig helt trygg när det gäller superhjältefilmgenrens överlevnad. Slängkapporna till exempel. Vem vill egentligen se en superhjältefilm med slängkappor och specialsydda matchande dräkter? Som om inte genren hade mycket emot sig ändå. Och namnen. Magneto, Mystique eller Cyclops. De kanske funkar i serieform, men på film - gestaltade av riktiga människor - så framstår de plötsligt som precis så pinsamma som de faktiskt är. Någon har märkt det, eftersom Wolverine getts distanserande repliker som häcklar både namn och dräkter - men hade det inte varit bättre att ta bort dem, eller är det copyrightintrång? [I]X-Men[/I] är en utmärkt sommarfilm, som fungerar som underhållning, jag är bara besviken på att den mystik som fanns i serieversionen, och den lite mer avancerade handling som Singer signalerade i filmens början, bägge kom bort bland alla specialeffekter. Slutet på filmen är dessutom en av de tydligaste överlämningarna till en uppföljare jag någonsin sett, och förstärker känslan av filmen som ett enda långt pilotprogram i en tv-serie. Ett sånt som etablerar personerna och platsen, men inte så mycket mer.