Watchmen

Filmatiseringen av Alan Moores och Dave Gibbons banbrytande serieroman från 1986, är den perfekta antitesen till den typiska superhjältefilmen. De senaste åren har sett många grubblande män i trikåer, men navelskådandet i till exempel X-Men är rena barnleken jämfört med detta bråddjup.Filmatiseringen av Alan Moores och Dave Gibbons banbrytande serieroman från 1986, är den perfekta antitesen till den typiska superhjältefilmen. De senaste åren har sett många grubblande män i trikåer, men navelskådandet i till exempel X-Men är rena barnleken jämfört med detta bråddjup. Snyder har gjort en visuellt storslagen och oerhört trogen tolkning av originalet. Rå, fängslande och melankolisk.
Handlingen tar vid i ett alternativt 1985, där USA står inför hot om kärnvapenkrig och de maskerade väktare som förr varit samhällets ”beskyddare” är förbjudna. De lever som skuggor eller parodier av sina forna jag, i en postmodern film noire-inramning av New York. Att bara en av dem – den nihilistiske smurfen Dr. Manhattan – har riktiga superkrafter, understryker patetiken. Det ser mörkt ut och mörkare blir det när antihjälten Rorschach hittar ex-kollegan The Comedian mördad.
Det som främst gör att filmen inger ett sådant vällustigt obehag, är skildrandet av dessa karaktärer som fullt möjliga i vår egen värld. Att ett gäng högst tvivelaktiga maskeradoffer verkligen härjar runt på gatorna som ett absurdistiskt medborgargarde. Det hänförande är dock filmens filosofiska och samhällskritiska ambitioner, där symboliken skickligt vävs samman med ett intensivt, våldsamt och dystopiskt äventyr.
Snyders största problem har varit att bryta ned berättelsens olika tidsplan och parallellhandlingar till långfilmsformatet, men han har ändå gjort ett mycket bra jobb och tänkt även på dem som inte har läst boken. Watchmen är en av årets mest intressanta filmer och en av genrens viktigaste.