Det finns vissa filmer som sådär, lite oväntat, går rakt på. Som invaderar, biter sig fast och påverkar, och som gör det på ett stiligt och briljant sätt: nämligen ganska lågmält.
Liv Ullmann, som också är aktuell i dokumentärfilmen om fotografen Sven Nykvist [I]Ljuset håller mig sällskap[/I], har fått förmånen att arbeta med ett manus där dialogen är träffande perfekt. Där personers, till största delen självorsakade förfall skildras utan pekfingrar eller moraliserande. Där tonen sällan känns för teatralisk trots att till exempel suveräna Lena Endre ( skådespelerskan Marianne) gråter sig igenom stora delar av filmen. Den gamle mannen, karaktären och scenmästaren Bergman (Erland Josephson) manar fram henne och kallar på henne. Hon kommer till honom. Kryper upp i Bergmans fönsterkarm och tillsammans leker de fram, levandegör och genomlider hennes gastkramande historia om passion, svek, föräldraskap och kärlek -- historien om hur Marianne bedrar sin make Markus (Thomas Hanzon) med parets gemensamme vän David (Krister Henriksson).
Mariannes resa in i ett personligt helvete är obönhörlig, skoningslös och samtidigt livsbejakande. Den är ett stilla rop på att tiden ska stanna och att tyngdlagen ska upphävas; att ett evigt tillstånd ska träda in utan tankar på morgondagen eller konsekvenser. Manuset till [I]Trolösa[/I] är skrivet som en lång, bergmansk inre monolog och många av scenerna vi möter är också ordlösa, stilla och bärs upp av Lena Endres berättarröst på ett nästan magiskt vis: hon tänker, viskar, skrattar till, andas och fortsätter på ett otvunget och nära sätt.
[I]Trolösa[/I] är barskrapad och ren, men också komplex. Lekledaren Bergman fungerar inte bara som katalysator åt skådespelerskan Marianne, utan genomlever och återupplever också minnen och erfarenheter som han själv bär med sig. [I]Trolösas[/I] Marianne bär tydliga drag av den Marianne som Liv Ullman själv gestaltade i [I]Scener ur ett äktenskap[/I] och när Bergman och Erland Josephson låter sin hand stryka över den förtvivlade och brutalt svekfulle karaktären Davids kind, anar man drag av försoning eller åtminstone acceptans. Men trots att filmens lysande skådespelarinsatser utan några som helsy problem skulle kunna stå på egna ben, dras [I]Trolösa[/I] med ett antal klumpfötter; drag som är krystat högtidliga och sirliga. Tröttsamma och för bokstavliga, som den patetik där till exempel Mariannes dotter blir upphöjd till ett älvlikt väsen, som dansar inåtriktad och bräcklig finflicksbalett för sig själv i det högborgerliga vardagsrummet.
Inte desto mindre bör var man och kvinna, tjej och kille som hyser något som helst intresse för film genast packa sig iväg. Och det fort.Skådespelare:
Regi:
