Tom Hoopers fyrfaldigt Oscarsnominerade triangeldrama The Danish Girl, baserat på David Eberhoffs roman från millennieskiftet, är trots ett hantverksmässigt mästerverk inte särskilt engagerande.
Einar och Gerda Wegener lever ett klyschigt konstnärsliv i Köpenhamn med en vardag som rör sig mellan tjugotalets extravaganta festsalar och målardukar i deras gemensamma, drömska ateljébostad. Som ett resultat av en lek och ett spontant infall skapar de Einars alter ego ”Lili”, och det hade kunnat vara en torsdag, men för Einar, som under hela sitt liv har undertryckt känslan av att vara född i fel kropp, blir det början till en plågsam identitetskris som läkare försöker bota genom gravt destruktiva behandlingsmetoder.
Var och en för sig spelar de utmärkt. Alicia Vikander tolkar Gerdas varma intellekt och skiftande känslolägen genom en väl avvägd kombination av kroppsspråk, ansiktsuttryck och penetrerande blickar. Okej, hon vet vad hon gör. När Eddie Redmayne spelar Einar är hans kroppsspråk tillkämpat och kontrollerat, medan Lili är självmedveten, rodnande och blygsam. Einars stringenta blick kontrasteras mot Lilis förföriskt lekfulla.
Men tyvärr är paret Wegeners personkemi obefintlig och jag kommer på mig själv med att fundera över om skådespelarna överhuvudtaget har någonting att prata om mellan tagningarna, istället för att någonsin riktigt bli indragen i filmen.
Det som istället är verkligt magnifikt i The Danish Girl är fotot som förutom att vara konsekvent fulländat, bildligt och bokstavligt återspeglar Einar Wegeners konstnärskap. Det är ingen odödlig film, men den är väldigt vacker.
Läs även: "Berättelser om transkvinnor handlar alltid om att de är män".
