The Big Sick

Calle Wahlström 13:13 14 Sep 2017

Calle Wahlström har sett något så ovanligt som en lovande rom-com balansera teman som död och kulturkrockar.

Ibland tänker jag att den amerikanska romantiska komedin är död. Eller ska vi vara helt ärliga är det något jag tänker på ganska ofta. En något surmulen det-var-bättre-förr-mentalitet må hända, men det är så det kan kännas på den här sidan Du har mail.

Samtidigt ska vi inte glömma att 1990-talet översköljde oss med homogena fantasier om den stora kärleken för vilken de kvinnliga huvudkaraktärerna i regel släppte allt. Men lika svårförnekad som genrens ofta patriarkala värdegrund är att dessa fantasier i alla fall brukade vara underhållande. Och så fanns det förstås subversiva undertoner, som i Du har mail. Filmens pojke-möter-flicka-fast-online-scenario är på ytan så fluffigt konservativt att klockarna tycks stannat något århundrande innan det första modemet installerades på Manhattan. Men Nora Ephrons manus och regi är för vakna ögon långt mer mångbottnat än det mesta genren haft att erbjuda under de nästan tjugo år som passerat sen dess.

Även om 2000-talet antytt genrens kvalitativa och kreativa förfall kanske det främst rör sig om en naturlig svacka eller transformativ fas. På något vis känns det därför lämpligt att den märkbart Judd Apatowproducerade The Big Sick placerar åskådaren intill en sjuksäng.

The Big Sick är den typ sanna berättelsen om hur ståuppkomikern Kumail Nanjiani (i filmen spelad av sig själv) träffade sin fru Emily (spelad av Zoe Kazan). Är man nu ingen ståuppentusiast är det lätt att känna viss skepsis inför utformandet av hela filmer kring en ståuppkomikers person, särskilt när denna prompt ska spela sig själv (att Nanjiani inte är någon flyhänt aktör speglas lämpligt nog i den självbiografiska enmansshow han ständigt jobbar på i filmen). Men mellan honom och Kazan finns tillräcklig samklang för att allt ska flyta på.

I parets gemensamma manus ramlar de efter ett av hans uppträdanden i säng framför Night of the Living Dead. Det är starten på en lagom söt, personlig och vardaglig, ja till och med trovärdig romans. Som bekant kräver genren dock sina komplikationer. Dessa yttrar sig först i Kumails familjs ansträngningar att arrangera hans giftermål med en pakistansk kvinna, och kandidaterna presenteras mer eller mindre i revy på familjens cringe-värdiga middagar. Att vid dessa sammankomster berätta om en vit flickvän finns helt enkelt inte på kartan.

När Emily i halvtid sen försätts i konstgjord koma efter att ha diagnostiserats med den ovanliga sjukdomen Adult-Onset Still’s Desease väcks en oro att filmen ska övergå i en snyftande ståuppig enmansshow. Men det är då två förtvivlade föräldrar gör entré för att ta Kumails plats vid sjuksängen. Piggt spelade av Holly Hunter och Ray Romano blåser de nytt liv i en film som trots viss brist på originalitet knappast vittnar om den romantiska komedins död. Snarare om en lovande återhämtning efter en lång, kommersiellt utvattnad och kreativ koma. 

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Senaste filmrecensionerna

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler filmrecensioner

Good time

Nervigt drama som får Simon Sarnecki att fullkomligt omvärdera sin hållning till Robert Pattinson.

Filmrecension: Lady M

Det blir ett riktigt mörkt och välspelat kammarspel om sexualitet och maktkamp när William Oldroyd dammar av Nikolaj Leskovs kortroman ”Katarina Ismajlova”.