Super Size Me

Så är den här. Den samhällsengagerade dokumentären i [I]Jackass[/I]-tappning. För visst låter [I]Super Size Me[/I] som ett möjligt Knoxville-nummer: Ät alla dina måltider på McDonalds och sluta röra på dig, och så ser vi vad som händer, vilken överraskning det kommer att bli! Eller ska man kanske kalla filmen för en vendetta-dokumentär istället - precis som kollegan Moore har Supersize-Spurlock utsett en fiende, och hela hans film går ut på att åsamka McDonalds så mycket skada som möjligt. Det är oväntat underhållande att se någon svulla burgare och pommes i massor - framför allt när Spurlock generöst bjussar på en McPuke efter sitt första Supersize-meal. Och kring matfrossandet försöker han bygga upp en bild av hur snabbmatskedjorna förslavar det amerikanska folket i fett- och sockerberoende. Hur det som förr var normalstorlekar av en McDonaldsmåltid idag räknas som small. Hur snabbmatsindustrin lyckats ta sig in i de amerikanska skolorna, där kidsen hellre äter chips och dricker Coca Cola än någonting med ens det minsta näringsvärde (att det knappt går att höra intervjuerna i de skrikiga och skräniga skolmatsalarna blir också ett tydligt tecken på det minst sagt oharmoniska sätt skolbarnen förhåller sig till sin mat på). Allra läskigast är diskussionerna om McDonalds riktade marknadsföringsinsatser mot barn - genom Happy Meal, leksaker, födelsedagskalas, bollhav och tecknade Ronald McDonald-filmer lyckas man jobba in sitt varumärke hos riktigt små barn som dessutom lär sig sjukt dåliga matvanor på köpet. Formmässigt är dock [I]Super Size Me[/I] knappast något mästerverk. Mest som en välgjort faktaprogram från UR, typ. Och jag blir aldrig helt övertygad om exakt hur farliga Spurlocks dåliga levervärden egentligen blir av all den feta maten. Dessutom, även om Spurlock försöker få oss att tro att han är en kött-och-potatis-kille utan fasta övertygelser kring mat, så tror jag att han ljuger. Herregud, han lever tillsammans med en vegankock! Självklart är [I]Super Size Me[/I] en del av den världsomspännande veganpropagandan. Det gör kanske inte filmen mindre sann, men något saknas i attackerna mot snabbmaten. Visst, vi lever i en civilisation där vi, bokstavligt talat, äter ihjäl oss. Och visst, det kan bero på snabbmatsindustrins aggressiva marknadsföring. Men mat har ju fler funktioner. Det är något visst med vår tid, när bästsäljarlistan toppas av kokböcker sida vid sida med bantingsböcker. Det finns djupare skäl till ätandet. Sättet vi använder vår mat som ett sätt att söka tröst, trygghet och säkerhet - oavsett om vi vet att det vi äter är onyttigt. Det är givetvis svårare frågor att belysa, och helt omöjligt att koncentrera ner till ett [I]Jackass[/I]-nummer. Men i sin målinriktade kamp mot fettindustrin verkar Spurlock framför allt helt ointresserad av att ens fundera på saken.