Sufflösen

Norsk film har väl knappast utmärkt sig de senaste åren. De få filmer som fått svensk premiär har företrädelsevis varit stora, påkostade men likgiltiga verk som [I]Kristin Lavransdatter[/I] och [I]Sofies värld[/I]. Nu kommer en ganska annorlunda, delvis Sverigefinansierad (vilket kan förklara att den föräras biografdistribution), liten film om en snart förtioårig sufflös vid Den Norske Opera i Oslo. Att Siv är just sufflös är lika logiskt som symboliskt; hon lever sitt liv i skuggan av andra, rädd att ta för mycket plats, att vara till besvär, att inte hinna säga förlåt tillräckligt många gånger per dag. Där i den minimala boxen i scengolvets mitt - där hon är osynlig för alla utom för sångarna på scenen, som även de undviker in i det längsta att titta åt hennes håll - vågar hon däremot leva ut sina drömmar. Musiken är hennes ställföreträdande liv, där blir hon den hon skulle vilja vara. När Siv slutligen blir kär och får till stånd det hett eftertraktade bröllopet är föremålet i fråga en nyligen frånskild manschauvinist med några osnutna ungar och en alltför närvarande exfru. Siv flyttar in i hans hem och blir snabbt lika osynlig som de prylar hon hade med sig och som effektivt stuvas undan i källaren. Sån tur då att det slutligen dyker upp en riktig, lyssnande man, i Philip Zandéns musikergestalt, som vet att förlösa henne. [I]Sufflösen[/I] blir dock, till skillnad från Siv, aldrig förlöst. Ambitionen att skildra en kvinnas destruktiva behov av att vara till lags är det inget fel på, men manuset är tunt som minimjölk och det är en fullkomlig omöjlighet att behålla intresset för Siv filmen igenom. Långfilmsdebuterande regissören Hilde Heier är allför mån om att göra en trevlig film åt kreti och pleti att hon aldrig vågar sig in till kärnan i det hon vill berätta. Resultatet blir en mesig halvmesyr, och för att fylla ut de tomma manussidorna tvingas hon till obegripliga fotografiska utflykter in i Operans magnifika kristallkrona, och till alltför många ystert övertydliga bilder från föreställningen av Verdis [I]Aida[/I].