Shadow of the Vampire

Efter noga övervägande har jag kommit fram till att den korrekta etiketteringen för [I]Shadow of the Vampire[/I] nog är "svart komedi för filmnördar". Eller vad ska man annars kalla en film som driver tesen att skräckfilmsklassikern [I]Nosferatu[/I] från 1922 egentligen är en snuffmovie? Som påstår att den mystiske skådespelaren Max Schreck, som spelade blodsugaren Nosferatu, egentligen inte var något annat än en vampyr. En vampyr som dessutom åt sig igenom större delen av filmens team och skådespelare. Av denna lite udda premiss har regissören Merhige skapat en film som delvis är en hyllning till Murnaus klassiker, delvis är en komedi, och till ytterligare en del en film om konstnärens parasiterande drag - under filmens förlopp framgår det mer och mer tydligt att Murnau inte skyr några medel för att få färdigställa sitt mästerverk. För mig drar filmen iväg i lite väl många riktningar samtidigt, och slutresultatet blir bara schizofrent. Dessutom har jag svårt för att förstå vitsen med själva grundupplägget i filmen. När man väl har förstått premissen, att Max Shreck troligtvis är en vampyr, vad återstår då? Däremot kan man inte förringa filmens två tunga fördelar som finns med filmen. Den ena är estetiken - det nogsamma återskapandet av scenerierna från filmen [I]Nosferatu[/I], och de mörka hotfulla byggnaderna och omgivningarna under inspelningsarbetet. Den andra är Oscarsnominerade Willem Dafoe som förvandlat sig till Nosferatu, in i minsta sörplande detalj. Själv tycker jag inte att ens det kan uppväga filmens låga tempo, som inleds redan i de monotona och rekordlånga förtexterna. Dessutom kan man inte bli annat än galen när man ser filmer där samtliga skådespelare pratar engelska med olika hemmasnickrade tyska brytningar. Jag tror inte att någon skulle sörja om traditionen med att göra filmer på engelska med olika fejkade europiska brytningar äntligen skrotades.