Allt börjar med ett nyhetsinslag. Blå Huset i Norrköping har brunnit ner till grunden och med det swingersklubben Club Adam och Eva. Sextemplets regissör, Johan Palmgren, berättar efter pressvisningen att han själv en gång förlorat närapå allt han ägde i en brand, varför berättelsen om den nerbrunna lustgården lockade honom.
Adam och Eva drivs av Christian, en ganska vanlig 50-åring med ett ganska vanligt jobb som poolanläggare. Trots att han själv inte är någon swinger införlivades hans ungdomsdröm om egen klubbverksamhet när han fick tillfälle att ta över swingersklubben. Men efter tio år gick den upp i rök.
Dokumentären Sextemplet skildrar hur verksamheten får nytt tak över huvudet och nytt liv i Norrköpingteatern Arbis källare. Det handlar lika mycket, om inte mer, om teatern och teaterchefen Robin. Den graciösa kameran flyger över och sveper förbi Arbis. I förbifarten gluttar den in genom fönster där Robin och hans anställda förbereder burleskshow, putsar fönster och kämpar med räkningar. Arbis blir nästan ett dockhus, eller en sagolik fristad, mitt i det moralpaniska grannskap som betackar sig alla ”sextempel”, och allra helst i den anrika teaterbyggnaden. Men Robins liv tycks handla just om att motarbeta all grådask och sätta regnbågens färger på tillvaron.
Där det inledande nyhetsinslaget utnyttjar Christians hjärteprojekt för att krydda en vanlig nyhetsstory söker Palmgrens film att avdramatisera det normavvikande. Med det lyckas Sextemplet väl. Men det är sämre ställt med att faktiskt dramatisera och engagera rent filmiskt. Även om Norrköpingsvyerna tillsammans med David Ricci och Damns tonsättning erbjuder en trivsam inramning åt en fin berättelse förvaltas denna inte i övrigt. Vad som faktiskt händer framgår inte alltid och filmen hinner tyvärr bli ganska långrandig på sina ringa 80 minuter. Det är synd att man inte lyckas göra något mer av så goda intentioner och tacksamma ingredienser.
