Sagan om prinsessan Kaguya är en japansk folksaga som härstammar från 900-talet. Den berättar historien om en enkel bambuhuggare som hittar en bäbis inuti en bambuplanta. Bambuhuggaren och hans fru adopterar barnet och med tiden får hon namnet Kaguya och växer upp till en vacker prinsessa.
I likhet med de flesta folksagor ligger fokus på en enkel berättelse med tydliga budskap; i samma stund som bambuhuggaren kommer till stan och förblindas av guld och rikedom glömmer han det harmoniska och spartanska livet nära skogen och bambuplantorna. Kaguya, å andra sida, tvingas förhålla sig till ett inrutat liv där allt kretsar kring de många friarna som kommit för hennes skönhet. Och som följd börjar hon tyna bort.
I Studio Ghiblis och Isao Takahatas tappning porträtteras prinsessan och hennes värld i svepande penseldrag och matta varma färger. Enkelheten finns alltså både i ytan och i innehållet, och kanske är det vad som gör att de annars klichéartade budskapen för en gångs skull känns både äkta och ärliga. Det är sorgligt, ledsamt, vackert och samtidigt helt osentimentalt. Sällan får man chansen att gråta så skamlöst över något på film. Sällan har tårarna känts så rena och berättigade.
