Romance

[I]Romance[/I] är filmen som hamnade lite fel i den onyanserade och inflammerade porrdebatten som gav slagsida åt årets Stockholms filmfestival. Detta - en genomgång av en ung kvinnas sexualitet och psyke, med klart syfte och omisskännlig franskt pratig intellektualism - är nämligen inte alls en porrfilm. Snarare är det ett inlägg mot porren i det att den visar vad reducerandet av sex till vara kan innebära. Och det är ingen vacker bild. Catherine Breillat har producerat film och böcker, ofta med ett feministiskt anslag, i årtionden, men det är först med [I]Romance[/I] som hon har fått ett bredare publikt genomslag på filmfronten. Och det förtjänar hon. Detta är kanske ingen stor film, men det är en djärv och genomförd, inträngande studie i fortfarande tabubehängda ämnen kring sexualitet och förnedring. Skolläraren Marie lever i ett förhållande med Paul. De älskar varandra, säger de åtminstone, men Paul har bestämt sig för att under en obestämd tid framöver leva i celibat. Marie, som känner sig kränkt av hans bristande lust till henne, ger sig ut för att hitta älskare. Hon experimenterar med masochism och låter sig till och med bli våldtagen, men återvänder till Paul varje natt.Som motpol till Maries sökande efter tillfredsställelse och hennes förnedring har Catherine Breillat dukat upp ett bord av stiliserad, nästan uteslutande kliniskt vit, omgivning. Marie går ständigt klädd i oskuldens färg, hennes och Pauls hem är stramt, designat och vitt. Renhet och ordning på ytan alltså, men kaoset råder strax därunder. Det är kanske inget enastående unikt tillvägagångssätt, det nybildande ligger istället i Breillats mod att visa upp en mindre vacker sida av kvinnlig sexualitet och samtidigt motsätta sig den allom givna meningen att det är mannen, och inte kvinnan, som är den sexuellt aktiva. För att illustrera sin poäng visar Breillat en hel del naken hud, men vad gäller sexuell aktivitet står filmen en bit efter Hollywoods genomsnittliga svettfrekvens. Det enda man kan ställa sig något undrande till i Breillats i övrigt välunderbyggda tes, är filmens slutpoäng. Hon verkar vilja säga att mannen kan dra åt helvete; det enda kvinnan behöver för fullständig lycka är barnet.