Psalmer från köket

Under det framtidsoptimistiska svenska 50-talet var ergonomi en viktig och spännande vetenskap. I [I]Psalmer från köket[/I] sänder det svenska hushållsforskningsinstitutet ut en patrull inspektörer för att bekanta sig med norska ungkarlars köksrutiner. Metoden är strikt empirisk: ergonomen sitter på en hög stol i hörnet av köket och ritar under några veckors tid diagram över varje steg husets invånare tar i rummet. För att experimentet inte ska komprometteras skall ingen kommunikation förekomma mellan forskaren och objektet. Det är ett läckert upplägg för en relationskomedi om ett möte mellan två ensamma män. Förbjuden vänskap, så att säga, fast med kaffebjudningar, kattskinn och en svartsjuk lantbrukare som centrala element. Det hade väl räckt så, men filmen innehåller också lite nostalgisk drift med svunna fenomen som den svenska vänstertrafiken och läkare som kedjeröker på jobbet. En skränig sidointrig om konflikten mellan institutets hårdsupande chef och den svettnervöse mellanchefen på fältet känns överdriven och onödig, men kanske är det en drift med svenska punsch-films-stereotyper. I filmens kärna, de finstämda scenerna i norske Folkes kök, är atmosfären helt annorlunda. Varma komedier placeras gärna i en tidigare och oskyldig era. Där finns något innerligt, lätt roande och okomplicerat nostalgiskt som antas ge alla berättelser om vänskap och lojalitet något extra. Kaffekvarnar och dalahästar signalerar omedelbart att här handlar komedin om MÄNNISKAN, här gör vi oss inte lustiga på någons BEKOSTNAD. Det är ett billigt knep som jag är helt allergisk mot och det enerverade mig väldigt mycket första gången jag såg den här filmen. Vad jag inte direkt insåg var att Bent Hamer inte är tandlös alls. Hans humor är bara diaboliskt finstilt. Den svenska folksjälen, folkhemsprojektet, karriärstress, stadsbor och framtidstro får sig en och annan släng mellan verserna. Jag identifierade mig slentrianmässigt med alla de där sakerna och blev nervös för att berättelsen verkade så fruktansvärt naiv. Senare såg jag om filmen i finska Lappland, där livstempot påminner mycket mer om det hos Hamers norska bonngubbar. Jag avväpnades fullständigt och grät till och med en skvätt på slutet. Komplicerad eller utmanande är [I]Psalmer från köket[/I] inte. Men det är vackert och roligt när vinterljuset silar in i ett kök där två vänner diskuterar huruvida atomkraften kommer att påverka det rätta sättet att koka potatis. Särskilt som den ena av dem sitter uppe på en hög och konstig stol och ritar diagram över den andres rörelser.