Paterson

Simon Pollack Sarnecki 02:28 5 Jan 2017

Den amerikanska independentregissören Jim Jarmusch tar hjälp av Adam Driver i en hyllning till vardagslunkens poetiska banalitet i Paterson.

Paterson, New Jesey är mest känt för två saker: den berömda poeten Carlos Williams Carlos diktsamling med samma namn i fem volymer och ett litet men mycket vackert vattenfall. Vid vattenfallet sätter sig Adam Drivers busschaufför – som också han heter Paterson – varje dag och knådar fram sin egen poesi.

Första gången hans knaggliga handstil visar sig i bild och jag hör Adam Driver med stilla allvar recitera en dikt om en tändsticksask, tror jag att det är ironiskt. Snart går det upp för mig att Adam Drivers vardagspoesi är menat på fullaste allvar och att det här inte alls rör sig om någon kyligt skämtsam skildring om ännu ett misslyckat konstnärskap.

Patersons (Adam Driver) liv är en loop. Han vaknar av sig själv varje morgon strax efter klockan 06, kysser sin fru (Golshifteh Farahani) och går till bussdepån. Innan han börjar sin dagliga körning genom staden, hinner han skriva ner några rader i sitt anteckningsblock och lyssna på en daglig klagosång från chefen. Själv klagar han inte, utan lyssnar mest. Adam Driver är van att spela ut sina kufiga roller ordentligt, kanske framförallt som knasbollen Adam i tv-serien Girls men också som superskurken Kylo Ren i Star Wars: The Force Awakens får han leva ut ordentligt. I Paterson gör han sin mest inkännande och nedtonade skådespelarroll hittills och antagligen just därför sin allra bäst roll.

Han kör sin rutt genom staden och lyssnar på små brottstycken ur samtalen på bussen. Dialoger som ofta är små poetiska mästerverk i sig själva. En byggnadsarbetare pratar på ett närmast ridderligt sätt om en pratstund med en tjej han spanat in, en tonåring berättar för en annan om den italienska anarkisten Gaetano Bresci som en gång levde i Paterson.

Sen går Adam Driver med den buttra engelska bulldoggen Marvin till sitt stamhak, för att dricka exakt en öl. Slut på loopen, ny dag.

Med lätt hand skissar Jim Jarmsuch fram en gammal industristad som möjligen lever på gamla meriter men som långt ifrån kan kallas död. Hos en annan regissör hade den banala vardagen skildrats som ett kvävande fängelse. Men i Jarmuschs händer bildar det repetitiva mönstret istället en hyllningssång till de små vardagsögonblicken, som i sig själva utgör livets poesi. 

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Annons

Fler filmrecensioner

Filmrecension: Life

Svenska Hollywoodexporten Daniel Espinosa utvinner oväntat hög spänning ur generisk skåpmat i den stjärnspäckade rymdskräckisen Life.

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!