I den chilenske dokumentärfilmaren Patricio Guzmáns nya film Pärlemorknappen binds allt samman av vatten. Världen. Rymden. Vår historia. Våra liv, kroppar och vårt vara. Men mer specifikt, och som många gånger förr i Guzmáns filmer, handlar det om Chile och om landets historia. Här om det förtryck och våld mot landets maritima ursprungsbefolkning som sprang ur kolonialväldet, och långt senare hur Pinochets skräckvälde drabbade hela nationen. Från legenden om den urinvånare som engelsmännen gav namnet Jemmy Button – efter den pärlemoknapp med vilken de köpslog om hans frihet – till Pinochets mördade meningsmotståndare, som efter fyrtio år på havets botten inte lämnat många fler spår efter sig än kanske just en knapp.
Tankeströmmar och bilder flödar organiskt, inte helt olikt vatten, i en vacker skiss av Chiles smärtsamma historia. Guzmáns trankila stämma är växelvis sövande och svävande, ibland kanske lite väl. Filmens imponerande lugn fodrar nämligen stora mått koncentration när svängarna tas ut mellan Guzmáns högst personliga barndomsminnen, biologi och historia. Men tar man det tålamodet med sig in i biosalongen bjuder Pärlemorknappen på högst trivsam stimuli för såväl intellekt som öga. Och vad gäller det senare är särskilt de många naturbilderna berömvärda, för att inte säga magiska.
En bisats i sammanhanget är hur glädjande det är att svensk biorepertoar – om än med begränsade visningstillfällen – plötsligt rymmer så spänstiga dokumentärfilmer. För likt Kristian Petris fina hotellsafari Hotellet eller Alexandr Sokurovs lekfulla museibesök i Francofonia – Louvren under ockupation, är Pärlemorknappen ytterligare en dokumentär som förtjänstfullt tangerar essäfilmen. Min ständiga förhoppning är bara att dessa filmer även finner sin publik och får växa till mer än symboler för några distributörers goda vilja. Ett scenario som inte bara skulle belöna nämnda distributörer, utan först och främst den tilltänkta publiken.
