Ön i Fågelgatan

Alex bor i Warszawas getto tillsammans med sin far och farbror. Den bistra vardagen bryts till och från av nazisternas än mer ödesdigra utresningar. Vissa dagar är det kvinnor och barn som skeppas iväg till koncentrationslägren, andra är det gamla och sjuka, och innan Alex vet ordet är gettot i det närmaste tömt, farbrodern är död och pappa borta. Med Robinson Crusoe i ena handen och Gröngölingsboken i den andra lever Alex kvar i ruinerna i väntan på att pappan ska återvända. Två saker slår mig som extra tydliga när jag ser Ön i Fågelgatan. Dels att den unge huvudrollsinnehavaren Jordan Kiziuk har en enastående närvaro, dels att många av polackerna och tyskarna pratar perfekt Oxfordengelska - förutom brittiske Patrick Bergin som för lokalfärgens skulle tvingas bryta på svårdefinierad mellaneuropeiska. Språkförvirringen är självklart en följd av att engelskspråkiga filmer har en större marknad, men denna försäljningstekniska eftergift rimmar även väl med resten av filmens tendens att i allt för hög grad lita till genrens gängse klichéer, där den tysk-engelskt väsande german som bekant är regel. Men om jag får drista mig till att kategorisera (vilket Kragh-Jacobsen inte vill) denna film som en ungdomsdito i äventyrsgenren - ja, närmast i klassen "sportlovsfilm" - må filmmakaren vara förlåten. Detta är nämligen en mycket oskyldig och relativt konfliktlös berättelse baserad på ett scenario som vi har sett ett hundratal gånger tidigare. Men oftast med större angelägenhetsgrad. Dess verklighetsanknytning ökar naturligtvis filmens värde som förmedlare av historia och som motvikt till det mesta annat som repertoaren erbjuder en 11-åring, har filmen dock klara förtjänster. Detta inte minst tack vare nämnda Kiziuks förmåga att på ett minimalistiskt sätt vittna om skräcken i att vara ensam i en extremt hotfull värld - samt det faktum att Kragh-Jacobsen inte hemfaller åt sentimental och/eller bombastisk dramatik utan istället låter karaktärerna och miljöerna spela huvurollen.