Om vi lärt oss något om trolleritrickets dramaturgi av vinterns magifilmer så är det att illusionen blir trovärdig för att publiken väljer att bli lurad. Men hur mycket jag än anstränger mig för att kisa med ögonen och flyta med i de numerologiska trapetskonsterna i The Number 23 så lyckas jag inte ens för en sekund gå med på grundförutsättningarna för denna korkade thriller. Jag tror verkligen att det skulle gå att göra en spännande film om att ett tal, i det här fallet 23, besitter ondskefulla krafter. Vi hade ju inga problem med att tro att en videokassett med myrornas krig och en tjej med en dålig hårdag var den läskigaste skiten i stan för några år sedan. Men det dröjer innan jag lyckas dechiffrera att avsikten med den här filmen är att skrämmas snarare än att locka fram ett skratt. Jim Carrey spelar en hundfångare, detta supervanliga yrke år 2007, som hittar en bok som på ett ”mystiskt” sätt visar sig ha likheter med hans eget liv. Kanske borde jag börjat ana oråd när Carreys meta-jag heter Fingerling men då har inte historien spårat ur helt ännu. Nästa tecken på att allt inte står rätt till är när Carrey blir skickat till en psykolog, The Departed-style, för att han har blivit hundbiten. Sen blir upplägget bara pajigare. Virgina Madsen kliver in i en övergiven byggnad och tänder ett gäng lägligt utplacerade blockljus och en crazy-röd glödlampa i taket. Carrey försöker finna kopplingen mellan Al Capones fångnummer och sin hemadress. Och det hela avslutas på ett sätt som skulle fått manusförfattarna till Days of Our Lives att greppa efter astmasprayen. Ace Ventura kom tillbaka. Tydligen är allt förlåtet.Skådespelare:
Regi:
