Never Been Kissed

Ja, vi har sett denna fula ankunge-historia förr. Många gånger. I [I]Never Been Kissed[/I] är det Drew Barrymores tur att förvandlas till Josie Geller, som sådär åtta år efter att hon äntligen sluppit ur den high school där hon gjorde karriär som den totala nörden, återvänder till skolan förklädd till 17-åring. Hon har nämligen fått sitt första uppdrag som reporter på Chicago Sun-Times, och ska jobba "under cover" i skolan ett par månader med uppdraget att rota fram en riktigt slaskig historia. Problemet är bara att hon, så fort hon kliver innanför skolans portar, genast - trots alla försiktighetsåtgärder i form av sexig, vit boa och smetigt vitt läpstift - igenkänns som Nörden. Hon blir kompis med skolans töntgäng, beväpnar sig med miniräknare och kan bara kasta långa längtansfulla blickar efter de snygga grabbarna och coola Barbie-tjejerna. Men, som ankungestämpeln och filmhistorien redan avslöjat, så vänder Josies tur. En stor roll i kursändringen spelar hennes bror, den inte särskilt smarte men otroligt populäre Rob som, delvis för att hjälpa syrran men också för att få ordning på sitt liv, följer hennes exempel och skriver in sig som elev på skolan. Filmen utvecklar sig sedan till ett slags uppföljning på de tröstande ord som Elins pappa matade henne med i [I]Fucking Åmål[/I], om att nördarna tar revansch om sisådär tio år. Rob spelas av David Arquette med en slående komisk timing och en sällsynt självdistans. Han är filmens behållning (Barrymore får ursäkta), och stjäl all uppmärksamhet så snart han syns på duken. Vad gäller Barrymore kan man konstatera att hon envisas med att välja filmer som är under hennes förmåga. Det faktum att hon här också fungerar som verkställande producent låter förstå att [I]Never Been Kissed[/I] till på köpet är ett projekt hon kände starkt för. Och hon är stundtals mycket bra; rörande uppriktig och förvånansvärt säker i sina transformeringar. Men hon vill lite för mycket, gränsen till överspelet är fin och överträds allt som oftast. Det ligger i och för sig i linje med hela filmen. Visst är det rätt kul och träffsäkert pinsamt ibland, men alltför ofta tar filmen i så att sömmarna spricker och staplar den ena övertydligheten på den andra. Att skildringen av den tidningsredaktion där Josie arbetar intar samma plats på trovärdighetsskalan som [I]Lithium[/I] är en bagatell, men jag skulle verkligen vilja se den dagstidning som ens skulle fundera över att publicera den "amazing article" som blir resultatet av Josies många veckor på skolan.