Det är lätt att bli förförd som publik. Vi är ändå ganska enkla varelser som söker sammanhang och befrielse från livets leda. Därför vältrar vi oss i superhjältar, tortyrskräck, Oscarsgalans klänningar och porr. Det tillrättalagda vackra, eller kontrasterande skitigaste i den mänskliga naturen – vi fascineras och hänförs av båda. Gabriel Mascaros Neon Bull är en studie i oss, vår mänskliga storhet och litenhet.
Iremar (Juliano Cazarré) och Galega (Maeve Jinkings) bor med resten av tjurskötarna vid Vaquejadas i Brasilien. Där utövas en särskild slags rodeo, där två ryttare försöker välta en rusande tjur genom att dra den i svansen. Höjdpunkten är vid midnatt då en fluorescent tjur möter samma öde.
Tillsammans lever de, likt tjurarna, tätt och smutsigt ihop. Men drömmen är större än kroppen och de drivs alla av känslan av att livet har mer att erbjuda. Att på sätt och vis kunna bli sina egna neontjurar, i alla fall.
Gabriel Mascaros bakgrund inom dokumentär och konst lyser igenom i ett hjärtekrossande vackert foto, perfekt konstrasterande scener med damm och paljetter. Det är verkligen lätt att bli hänförd. Uppseendeväckande realistiskt sex, kostym, hästsperma – det är verkligen lätt att bli fascinerad.
Men vad mer? Finns något bakom det fängslande förutom tydlig symbolik? Jo, Neon Bull kommer att bli en vattendelare. För vissa kommer den att revolutionera deras syn på film och dess publik. För oss andra kommer det att vara kejsarens nya icke-kläder.
