Nånting måste gå sönder

Hanna Johansson 12:14 28 Mar 2014


”Jag kommer aldrig att glömma dig.” Vilken fruktansvärd fras att avsluta någonting med. Jag satte mig nyligen på ett tåg och åkte tvärs genom landet för att undersöka om någon var någonting utöver att aldrig glömma, trots att jag hade mina misstankar om att det verkligen vore bäst så: ett rörande minne, fast på en viss plats och i en viss tid, omöjlig att återvända till. Men jag vet samtidigt att det inte fungerar så. Ingenting i det här livet försiggår isolerat, hur mycket jag än hade önskat det. Jag kan inte låta bli att gegga, jag kan inte låta bli att dra alla relationer till sin spets, jag kan inte låta bli att tro att allting är potentiellt storslaget. ”Och Brigitte anförtror oss: ’Varje gång jag är förälskad tror jag att det är för alltid.’ Att leva i evigheten, det är ett annat sätt att förkasta tiden.”

Ellie/Sebastian (Saga Becker) är en kvinna fångad i en manskropp och en romantiker fångad i en krass verklighet. Hon blir kär på avstånd i Andreas (Iggy Malmborg) efter att han som en riddare i en saga har räddat henne från att bli misshandlad på en offentlig toalett. Hon ger honom pappersnäsdukar att torka blod och spyor med och spar dem sedan i ett litet skrin. Hon längtar efter att dö och återuppstå. Hon är allvarlig. Hon har en väldigt rolig rumskompis, spelad av Shima Niavarani: ”Jag viskar”, retas hon och härmar Ellies ljusa röst, ”så kommer det kanske en man och lägger munnen mot mitt öra…”

Det gör det också, för kärleken till Andreas blir så småningom ömsesidig. Och än mer komplicerad.

En stor del av spänningen i Nånting måste gå sönder är gapet mellan Ellies blick på tillvaron – drömsk, optimistisk, färgad av en tro på förlösande kärlek – och den ganska smutsiga verkligheten. Det reflekteras också i bildspråket. Växlingarna mellan grådassig realism och brutala sexscener i slowmotion, som med sin komposition och perfekta ljussättning för tankarna till Caravaggio-målningar, skulle kunna uppfattas som löjligt anspråksfulla. Å andra sidan är väl inte de anspråken särskilt löjliga. Nånting måste gå sönder tar livet, med sin pendelrörelse mellan skönhet och lidande, på otroligt stort allvar. Det lyser igenom i manuset, i det trovärdiga skådespeleriet, i fotot, den idén och den insikten är närvarande överallt: den här tillvaron är så vacker och så fittig på samma gång, för allting måste dö, nånting måste gå sönder. Den här filmen är på så vis lite som en Lana del Rey-låt: euforisk och vemodig, hårt estetiserad, sentimental, alldeles underbar. 

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Senaste filmrecensionerna

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Annons

Fler filmrecensioner

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!