Mr Magoo

Den extremt närsynte och animerade Dr Magoo, som förgyllde mången av min barndoms juldagsmorgon, har likt Läderlappen, Stålmannen och i juli anländande Dr Dolittle, blivit till kött och blod. Eller åtminstone pomada och peruk på duk. Det ska erkännas med en gång: visst skrattade de till pressvisningen inbjudna barnen. Åtminstone inledningsvis - sedan blev glädjeyttringarna allt färre, och allt mer krystade. Några av salongens illbattingar busvisslade därtill lite desperat då ett antal bikinibrudar försökte höja filmens dragningskraft. Barnen visste helt enkelt vad som krävs av en god biopublik, inte minst av en som istället för trist matematik, får ta del av amerikansk gymnastik. Detta är nämligen en mycket vig film, där Leslie Nielsen från bland annat Den nakna pistolen-filmerna sägs göra huvudrollen. Men med tanke på mannens höga ålder och de minst sagt frekventa stuntsen, borde rimligtvis Nielsens stuntman ha hamnat längst upp på rollistan. Nämnda vighet sträcker sig dock inte utöver de många fysiska skämten som oftast innebär att någon snubblar, ramlar, flyger brutalt genom luften. Den stelbenta filmen, om Magoos kamp med några skurkar som har stulit en gigantisk rubin, är trots sin relativt korta, faktiska längd (85 minuter), ungefär dubbelt så lång som den milt sagt infantila intrigen tillåter. Tong kryddar förgäves med underfundigheter som klantiga skurkar som tappar byxorna och en bulldog i människokläder, för att hålla engagemanget uppe, men i slutändan ska det nog till filmiskt svältfödda sexåringar för att uppskatta Mr Magoos transport till det stora formatet. Men de kan ju å andra sidan inte läsa textremsan. Av originalanimationens charm finns sålunda föga kvar (ett fåtal Magoo-trogna scener oräknade), men den mest smärtsamma upplevelsen torde här ändå vara insikten att min gamla favorit, Malcom McDowell (If, A Clockwork Orange), nu definitivt och för evigt har förpassats till avbytarbänken i Hollywoods gärdsgårdserie. Ren tragik.