Monster

Johanna Koljonen 22:00 28 Mar 2004
Rollen som Aileen Wuornos gav Charlize Theron en oscar. För att hon faktiskt är riktigt övertygande. För att hon vågade spela lesbisk alkoholist-seriemördar-prostituerad. Och för att hon tillät sig fångas riktigt ful på film. Riktigt ful, måste ni förstå, betyder här att hennes hår har en karaktärslös mellanbrun ton, att det inte är klippt i någon särskild frisyr, att hennes osminkade hud ibland är smutsig och att hennes tänder inte är helt perfekta. Theron gick upp 15 kilo för rollen. Seriemördaren Wuornos såg, om man får tro filmen, ut som en tanig medelklassmorsa en sommardag i trädgårdslandet. Rätt normal, faktiskt. Enligt Hollywood-standard, följaktligen, som en lesbisk alkoholist-seriemördar-prostituerad. Aileen Wuornos var en verklig person och Theron porträtterar henne med respekt. Trots, eller kanske tack vare tandproteser och stripig frilla blir det skådespeleri av en helt ny kaliber för Theron. Masken blir som en rustning: när hon redan har vågat vara "ful" finns det inget annat hon inte kan visa. Hon är kaxig, svag, full, nykär med hela kroppen. Utnyttjad, föraktad, våldsam. Man kan se folk med hennes ryckiga paranoia tigga på tunnelbanan eller hänga på Plattan varje dag. Skillnaden mellan Wuornos och alla de utslagna vi brukar jobba hårt med att inte se, är att hon till slut sköt sina torskar. Hon hävdade och tyckte kanske att det var i självförsvar. Något annat sätt att få makt över sitt liv hade hon inte - sinnessjuka har svårt att få jobb och vården är, i USA som här, inte tillgänglig för de hemlösa. Långfilmsdebuterande Patty Jenkins (manus och regi) berättar Wuornos historia utan moraliska krusiduller. Filmen har vad man kan kalla för ett gott hjärta - att den finns och fungerar får nog i det amerikanska filmklimatet ses som en arbetsseger. Tyvärr saknar den ryggrad. Regin handlar uteslutande om att hjälpa skådespelarna och det var sannolikt vad som krävdes för att få göra dem alla så här bra. Men utan ett större sammanhang förblir obehagskänslorna filmen skapar dova och meningslösa. Ett mer demagogiskt manus hade förvandlat känslan till ilska mot bristerna i vård och rättssystem. En visuellt mer ambitiös regi hade åtminstone förklätt vårt voyeuristiska intresse för den här kvinnans tragedi i lite sofistikerad filmkonst. Nu reagerar jag i stället riktigt djupt endast på den uppenbara luckan i de roller som erbjuds unga kvinnor på film. Det ju måste finnas något mellan snygga karriärblondiner och mordiska horor. Typ vanliga trötta morsor i trädgårdsland.
Skådespelare: 
Regi: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Annons

Fler filmrecensioner

The Nice Guys

Shane Black återvänder till buddy comedy-genren med "The Nice Guys". Och det är det bästa du kan se på bio just nu, menar vår recensent Daniel Hånberg Alonso.

The Conjuring 2

James Wan är tillbaka på hemmaplan med uppföljaren till den löst verklighetsbaserade skräcksuccén "The Conjuring".

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!