Rockismintresserade, se hit. I den något baktunga diskussion om kravmärkt elitkultur som nyligen fått nytt bränsle, är Jacob Aaron Estes debutfilm ett smått oumbärligt instuderingsmaterial. [I]Mean Creek[/I], belönad med alla hittills kända John Cassavetes-statyetter och autenticitetsdiplom, handlar om plågad manlig uppväxt i en håla i Oregon. Jippi. Bortsett från att det tyvärr inte förekommer några kittlande pedofoliäventyr inom socialgrupp tre, missar den inte en rockismmarkör i boken.
Fundamentet är arbetarklassromantik, döden och moralisk förflackning. Glasyren modstulna teenage wasteland-landskap, leksaksgevär och den urgamla indieinsikten att ungarna inte under några omständigheter är okej.
Den disclaimern till trots, är [I]Mean Creek[/I] en förvånansvärt stabil liten historia. En försynt tonåring (Rory Culkin) får i inledningen smörj av en sladdrigt tjock sociopatunge (Josh Peck) som vägrar låna ut sin video¬kamera. Culkins pragmatiske storebror bestämmer sig för att det enda raka är en tokrolig minnesbeta. Bröderna och deras gäng ska locka ut tjockisen på en roddbåts¬hajk (med förevändningen att Culkin fyller år), och väl där strippa honom, slänga honom i vattnet och få honom att tulta hem naken till sin förfärade mor. Det går förstås inte som planerat och snart får [I]Mean Creek[/I] all tid i världen att förkovra sig i nervig grupp¬dynamik¬action av typen [I]Deliverance[/I], [I]Bully[/I] och [I]Vid flodens strand[/I].
Som manus är [I]Mean Creek[/I] ingen större sensation. Det pågår för närvarande en statlig utredning om varför alla sådana här historier måste innehålla minst ett krampaktigt försök till "symboliska betraktelser över döden" (här: knivskuren snigel inzoomad i motljus!). Dessutom känns det inte så flott att den som försöker sätta stopp för pranket givetvis är historiens enda tjej - en väluppfostrad solarieböna som ägnar halva filmen åt att gnälla och plocka upp kulörta dagbokspennor med sina lena sommarfötter. Marsch hem till Susan Sontag för en avhyvling!
Lyckligtvis har [I]Mean Creek[/I] helt andra kvaliteter. Själva stämningen har betydligt mer gemensamt med en mjukis som David Gordon Green än med Larry Clark-stallet, och ut kommer till slut en sansad och, faktiskt, ganska insiktsfull liten berättelse om ensamhet. Mycket för att filmens stjärna är utvald med oerhört säker hand: Josh Peck i rollen som gigantisk predatorbebis med gangstamanér utstrålar så mycket sorg och outhärdligt kontaktsökande att man för ett ögonblick glömmer att det här bara är ett väl genomfört arbetsprov i väntan på viktigare saker. För samtliga inblandade.Skådespelare:
Regi:
