"Dansen är min terapi", konstaterar Martha Nabwire. Och det är exakt vad som förmedlas under de 90 minuterna av glädje, skratt, energi och kärlek med svärtade kanter som Martha & Niki består av.
Det börjar med den prestigefulla streetdancetävlingen Juste Debout i Paris och lotsar oss igenom Martha Nabwire och Niki Tsappos tankar och känslor om samtiden, dansen, familjen och framförallt deras relation till varandra. De säger det med ord, men även en komplett dansnovis som undertecknad kan se det i själva dansen. Martha och Nikis samspel är synkroniserat bortom dansens begreppsvärld, det är en annan nivå av kontakt som är kroppslig samtidigt som själslig, och utan att veta nämnvärt om dans kan jag bara anta att det är vad som krävs för att bli så förkrossande skicklig som de här två.
Det är en ynnest att följa dessa vänners funderingar om livet. Att bevittna deras dansskills gör det bara än mer hänförande. Det är intimt och gripande på ett glädjesorgligt vis. Glädjande i att det är så oförställt och hoppingivande när Martha och Niki vinner tävlingar och är till synes ostoppbara. Sorgesamt när de berättar om sökandet och saknaden efter ett annat liv än det som Sverige erbjuder och insikten om hur tjejer måste kämpa hårdare än killar för att nå samma nivåer i samhället.
Filmen är befriande oavhängig den manliga blicken och vita perspektiv. Två unga, svarta kvinnor är huvudstjärnorna, och stjärnor är precis vad de är. De tillåts ta sin välförtjänta plats i dokumentären om dem. Ingen tanke är för trivial för att tas med, komplexa ämnen visas i all sin sammansättning utan att förenklas eller förminskas och dansen agerar som en metaberättelse och ett komplement till den talade berättelsen.
Martha & Niki är en tribut till kvinnlig kärlek och gemenskap, dansens terapeutiska förmåga och till två ordinära och på samma gång extraordinära vänner. Musiken till är taktfast hiphop och känslan efteråt är gnistor i bröstet trots att det är januari och smällkallt. Allt är ljuvligt.
