Marley

Någonstans i processen där kåserier blivit en bok som blivit en film har potentialen till charm försvunnit. Samtida och omedelbara reflektioner över livet reflekterat genom en gräsligt odräglig hund har i spelfilmsversion blivit en fantastiskt intetsägande historia om en tio-femton års utveckling i en mans liv. Det är faktiskt nästan imponerande att lyckas få in så många definierande ögonblick – att försöka få barn, att få barn, karriärframgång, enorma gräl – utan att det berör särskilt mycket. De underfundiga formuleringar och funderinngar som man antar ursprungligen charmade läsarna funkar inte som insprängda voice-overs. Och hunden Marley, ursprungligen inköpt för att avleda hustruns barnlust, är bara gullig nog att driva historien framåt ett litet tag. En fullvuxen ouppfostrad papperstugg ÄR inte rolig – i alla fall inte utan en bra spin doctor, och det har inte Frankel lyckats vara. Tittaren ska nog känna sig som en i familjen, men är mer vännen som måste titta på ytterligare en laddning tråkiga semesterbilder.