Lock, Stock and Two Smoking Barrels

Intrigen är inte så mycket att ödsla ord på: ett gäng småskojare blir efter ett ödesdigert pokerparti skyldig grannskapets överskurk 500 000 pund, och jagas sedan runt i Londons mindre fashionabla kvarter. Men det tindrar om resten av filmens beståndsdelar. Det kommer inte direkt som en chock att läsa att 29-åriga, debuterande regissören Ritchie började som reklamfilmsregissör. Även om just det skrået oftare ger upphov till onödiga idiotier än det fostrar intressanta regissörer, har genom åren en och annan talang använt den pengastinna reklambranschen som språngbräda in i fiktionen. Det är heller inte sällan som de berikar filmvärlden med ett inspirerat och uttrycksfullt berättarspråk - och om det är något ord som fångar denna ruffel-och-båg-historia, så är det just Inspiration. Faktum är att det formligen strålar, flödar och väller ut filmskaparglädje. Tempot är på topp redan från det Trainspotting-lika anslaget och så är även viljan att hitta nya, eller åtminstone vigt varierade, sätt att föra en historia framåt. Det är oprovocerad stop-motion, disharmoniska klipp och perspektivförskjutingar med mera, men sällan på det störande, krystade viset. Och detta ackompanjerat av en dialog som är uträknad i detalj: som i ett gatusmart korsord hugger den ena repliken tag i den andra och ger den tredje sin nödvändiga relevans. Precis som i Tarantinos Pulp Fiction har dessa skojares och huliganers välartikulerade språkbruk föga med verklighetens olycksbröders konversationskonst att göra, men det vi ser är en lättviktig skröna; något som kan tänkas ha berättats gång på gång över sammanlagt några bassänger bitter, och på så sätt förskönats genom åren. Likheterna med Pulp Fiction är för övrigt fler, inte minst den stegrade farten mot en briserande nollpunkt där alla står och pepprar varandra med bly - men den sortens upplösning var å andra sidan inte ens en nyhet på Shakespeares dagar. Skaparivern blir dock ibland lite väl stor, kanske borde någon ha sett till att Ritchie dödade några darlings, och det gäller både text och bild, men det är ändå små invändningar som ter sig extra sura när man betänker det ovanligt stora antalet halvdana och trötta filmer som går på repertoaren just nu. Soundtracket sitter förresten som en smäck det med.