I Mark Hermans nya film ser vi den gamle glidaren Michael Caine i den sorts rollkaraktär som gör honom som mest eggande: slemmig, hal och munvig. Men självklart med en inneboende humor och värme, vi talar ju om engelsk film anno sent 90-tal. Även om det inte är just Caines fel, och även om just denna film har en del poänger, börjar det bli väl mycket av det goda - importfloden av det brittiska myset hotar helt enkelt att svämma över anständighetens breddar.
Och regissören Herman är ju med sin tidigare film, den lättflirtande Brassed Off, inte på något sätt oskyldig.
Caine gör en avdankad talangjägare som, när han smörar för den snabbkäftade och bittra Mari (Blethyn), upptäcker att Maris dotter, kallad Little Voice (Horrocks från Helt hysteriskt), har en gudabenådad sångröst. Den drygt 20-åriga LV är dock autistisk och sjunger bara när trycket från den jobbiga mamman, och minnena av den döda pappan, blir för mycket. Och när hon gör det är det meddelst perfekta imitationer av kända sångerskor. Talangjägaren får pundtecken i ögonen men eftersom LV inte ens ids lämna det slitna hemmet krävs det en hel del övertalning.
Det finns ögonblick då Little Voice, med sin vau-de-ville stämning och bisarra biroller, påminner om Peter Chelsoms smått genialiska skröna Funny Bones, och de kända och erkända skådespelarna gör många scener säreget underhållande, men det finns tyvärr ännu fler stunder då manuset lämnar all originalitet därhän. Bilden av mamman är gåtfullt svart, LVs tillfrisknande är pinsamt simpel och manusets romantiska linje, mellan Horrocks och McGregor, känns aningen sökt. Än värre är den evigt återkommande frihetssymboliken (det passerar mången burfågel) vars minst sagt bristande subtilitet till och med en tysk hårdrockare skulle uppfatta som övertydlig.
Väck Thatcher, britterna verkar inte ha någon att vara arg på längre.
Little Voice
Skådespelare:
Regi:
