Välkomna till National Geographic presenterar Tarzan! För om det är något som den senaste filmatiseringen av Edgar Rice Burroughs liansvingande litterära karaktär lyckas bra med så är det att med hjälp av Henry Brahams foto ge liv och övermod till Afrikas djungler. Naturscenerna är fantastiska! Tyvärr är det enda gången som The Legend of Tarzan förtjänar några superlativ.
Tarzan (Alexander Skarsgård) och Jane (Margot Robbie) lever ett stilla liv i London där den före detta vilden har axlat sin adelsroll som John Clayton III, lord Greystoke. Han övertalas att åka tillbaka till Afrika av amerikanen George Washington Williams (Samuel L. Jackson) för att undersöka slaveriryktena under Kung Leopold av Belgiens styre.
Tack och lov får vi inte ännu en origin story. På så sätt känns filmen faktiskt fräsch då vi inte matas med något vi redan sett. Då ska vi dock bortse från det problematiska med Tarzan som kolonialistisk karaktär i sig à la vit man räddar svart man, i Afrika…
Apropå Tarzan är det svensken Alexander Skarsgård som nu fått axla rollen. Skarsgård rör sällan några muskler i ansiktet. Istället har han lagt energi på att pumpa musklerna i resten av kroppen. Han säger väldigt lite, ofta grymtar han istället och det är ett hedervärt försök att visa att vilden Tarzan alltid finns inom honom.
Det här hade kunnat vara en underhållande matiné. Istället gör Legenden om Tarzan samma misstag som många andra storfilmer de senaste åren och skjuter sig själv i foten med en alldeles för grådaskig ton. Var är fart och fläkten som Guardians of the Galaxy gjorde så rätt? Humor finns stundtals där, men när resten är så himla seriös infinner sig aldrig riktigt äventyrskänslan. Hur många timmar Skarsgård än lagt på gymmet.
