Det sägs att idén till sista delen i Chan-wook Parks hämndcykel kom till när han kritiserades för att Old boy och Hämnarens resa var för lika. "Fine", tänkte Mr Park, "jag ger dem en trilogi". Nu kanske du luras att tro att Lady Vengeance skulle ha ett mindre personligt tilltal än de första två mästerverken. Inte en chans, jag tror inte att Park skulle klara av att göra en ordinär film om han så filmade en Tom Clancy-roman. Ladyn i filmens titel är Lee Geum-ja, som för 13 år sedan spärrades in i ett kvinnofängelse för kidnappning och mord på en sexårig pojke. Ett mord som egentligen utfördes av hennes medbrottsling Mr Baek, men som Lee Geum-ja tvingats att ta på sig. I fängelset börjar en plan för att hämnas på sin antagonist och Lee Geum-ja ser till att skaffa sig många allierade bakom murarna. En ganska enkel berättelse så långt. Precis som i de tidigare delarna kastas vi framåt och bakåt i handlingen med en otrolig intensitet och nerv. Park leker med övergångar och dränker oss i visuella effekter och fantasifulla drömscener utan att för en sekund glömma bort historien. Han tvingar oss att se filmen med full koncentration, inte för att han är otydlig, utan för att varje bildruta är både berättigad och vacker. Det grövsta våldet från de tidigare delarna lyser med sin frånvaro, Lee Geum-jas hämnd följer en så detaljerad plan att hon aldrig behöver löpa amok med en hammare, som Oh Dae-su gjorde i Old Boy. Det är dock ett minst lika raffinerat öde som väntar Mr Baek. Det är bara det att Park här har valt att låta berättelsen stå för sig själv. Vilket en gång för alla bevisar att det inte är chockfaktorn som är Parks styrka som regissör. För det känns aldrig som att det är något som saknas i Lady Vengeance. Och när filmen lider mot sitt slut är det inte utan att jag känner en viss separationsångest. Det är inte varje dag man bevittnar slutet på den mest fulländade trilogin sedan original-Star Wars. Tomas Hemstad
Premiär 17 marsSkådespelare:
Regi:
