Om [I]Austin Powers[/I]-filmerna hade handlat om kung fu, utspelat sig på ett noir-fantastiskt 40-tal och genomförts med ett övermått av god smak så hade det nog blivit ungefär så här. Det finns till och med en inledande dansscen, då ett gäng gangstrar i svarta kostymer och hattar med var sin liten yxa genomför en elegant, hotfull och hysteriskt lustig musikalkoreografi. Det är mycket snyggt och de digitala specialeffekterna är genomförda med en pietet som många billiga Hollywoodproduktioner skulle kunna lära sig ett och annat av.
Steven Chow (manus och regi) är i väst mest känd för sin förra film [I]Shaolin Soccer[/I]. Men han har en lång karriär som komiker bakom sig - han är lätt tio år äldre än han ser ut. Här axlar han huvudrollen som Sing, ett slags aggressiv men ambitiös uteliggare vars högsta önskan är att få gå med i Yxgänget. I sina försök att imponera på de dansande herrarna råkar han i misstag skapa en konflikt mellan gangstrarna och de fattiga, förtryckta invånarna på Svinstians gränd.
Det är inte bara svinet på skylten som påminner om Jeunet och Caros klassiker [I]Delicatessen[/I]. Grändens luggslitna, skraltiga och mänskligt löjliga invånare sitter nämligen också på en stor hemlighet, om än inte kannibalism så minst lika våldsam. En och annan av dem har nämligen varit kungfu-mästare i sina dagar. Som alla storartade filmhjältar har de lagt av för att komma ifrån våldet och sina tunga minnen, men konflikten eskalerar i snabb takt. När fienderna är så onda att solen går i moln är gamlingarna så illa tvungna att damma av superkrafterna.
Det är mycket roligare än något Chow själv sysslar med och särskilt fantastisk är gumman Qiu Yuen som grändens gnälliga hyresvärdinna. Hon är en Bianca Castafiore i morgonrock, kommissarie Beck och Ingvar Hirdwall i samma person, och när hennes röst till slut får klinga i den buddhistiska kungfu-megafonen blir jag så glad så jag nästan spricker. Något glädjande behövs verkligen när man kommit så långt, för ärligt talat hinner det bli lite tråkigt. Jag som inte alls är särskilt bevandrad i kungfu-filmens historia ser inte referenserna som (sägs det) är väldigt kul. I stället blir det en kameraåkningarnas humor, och en deadpan-slapstick som inte alldeles förmår hålla intresset uppe ända till slutet. Man går väl inte och ser den här filmen om man inte gillar Hongkong-action till att börja med, men jag vill ändå utsträcka en liten rekommendation åt alla arga tanter där ute. Det finns grymma roller för kvinnor över femtio. Om de kan kung fu och känner Stephen Chow. [I] Premiär 3 juni[/I]
Skådespelare:
Regi:
