Krigarens hjärta

Sedan Lee Tamahori fick sitt internationella genombrott med den något överskattade skildringen av urbana maoriers sociala problem, [I]Krigarens själ,[/I] har han gått över till att regissera Hollywoodfilm. Hans storvuxne skådespelare Temuera Morrison - familjefadern med grava alkohol- och misshandelsproblem - har setts löpande i fladdriga actionfilmer. [I]Krigarens hjärta[/I] är en självständig uppföljare till [I]Krigarens själ.[/I] Den är skriven av samme författare, Alan Duff, men regisserad av Ian Mune, och rör sig huvudsakligen i samma sfärer som sin föregångare, om än med en något snedvriden fokusering på sinnessjuka gängbråk. Jake (Temuera Morrison) har lugnat ned sig en del sedan hans fru lämnade honom, men lider för den sakens skull inte brist på överdrivna attitydproblem. När sonen Nig blir skjuten i en uppgörelse mellan stadens rivaliserande gorilla-gäng, är det inte han som är ute med basebollträt. I stället är det Nigs flickvän och den yngre brodern som försöker infiltrera de rivaliserande gorillorna för att hämnas. Det är här som det går alldeles galet. [I]Krigarens själ[/I] led visserligen inte heller av brist på övertydligheter, men den hade ett socialt engagemang och gav åtminstone en fingervisning om karaktärer och personligheter, vilket gjorde det lättare för åskådaren att närma sig det tunga ämnet. [I]Krigarens hjärta[/I] faller så att säga i sin egen fälla. I stället för att ta avstånd från det den porträtterar profiterar den, dramatiserar och estetiserar de inslag av feta slagsmål, snortatuerade machos, äckligt hederspatos och tysta samförstånd mellan "friska" män som sliter varg för sin brödföda och - för att få utlopp för sina aggressioner - jagar vildsvin på fritiden. Det är inte intressant ur någon som helst synvinkel och dessutom är det mindre ärligt än i en töntninjafilm som åtminstone tar sina figurer på allvar och inte försöker förlöjliga dem. Och du, glöm inte att kramas i trafiken, men gör det först efter kraschen! Och då tårdrypande och med jävligt dåligt samvete. Du har ju äntligen blivit frälst. (Premiär 3 december)