En ung mamma, sju oäkta barn, en tyrannisk far och bonde som sporadisk lämnar sin gård och "riktiga familj" för att sätta på eller misshandla sin kvinna, eller utnyttja barnen som svart och hårt slitande arbetskraft, dessutom mobbing i skolan - och fattigdom. Jo, Folkets Bio har en ny film på gång. En mycket bra sådan.
30-åriga regissören Sandrine Veysset (tillika manus) kunde som synes ha valt ett lättare tema för sin debutlångfilm som dock bara till ytan platsar under rubriken Socialrealism. De givna omständigheterna är visserligen påträngande realistiska och dokumentära till sin art men Veysset berättar egentligen en kärlekshistoria, ett ödesdrama som sparkar bakut så fort vi tror att vi har tämjt det. Inte ens dess geografiska förankring känns fixerad, regissören skapar nämligen en helt egen värld för sin lilla berättelse att utvecklas i, ett parallellt universum om man så vill, som till förvillning är likt vårt eget men med skillnaden att dess epicentrum är en sketen gård på europeiska landsbygden.
Dominique Reymond, i huvudrollen som kvinnan som mot allt skäligt förstånd håller fast vid en karl som så uppenbart gör hennes och barnens liv till en permanent katastrof, strålar under ytan av gårdsdamm på ett sätt som jag inte har sett någon göra sedan Emily Watson i Breaking the Waves. Reymonds jämna temperament, synkroniserat med bildberättandets lugna och samtidigt enigmatiska lunk, ger oss sakta men säkert insikt om den misärartade, slitsamma vardagens bittra frukter, den osannolika kärleksaffärens hemligheter, styrkan i blodsband - och hur man på bästa sätt planterar en potatis.
Det tar en stund att transporteras dit men när vi väl sitter där bredvid Dominique i det dåligt upplysta köket (mannen vill inte ödsla elektricitet på sin oäkta familj) finns det ingen återvändo.Y'aura t'il de la neige a Noël?
Skådespelare:
Regi:
