Som ofta i fallet tjeckiska komedier tar Kolya avstamp i en reell politisk verklighet, denna gång hämtad från tiden strax före det att Lenin-statyerna började falla.
Den inbitne ungkarlen och cellisten Louka, som efter att ha hamnat i onåd hos myndigheterna har förlorat sin plats bland filharmonikerna, försörjer sig genom att spela på begravningar, och tidvis genom att restaurera inskriptioner på gravstenar.
Plånboken är oftast tom medan hans adressbok är fylld av nummer till kvinnor som ofta och gärna vill ta del av hela spektrat av hans fingerfärdighet. När han en dag tvingas nappa på ett riskfyllt men lukrativt erbjudande ställs den inrutade och lugna tillvaron på ända. Utan att säga för mycket kan det berättas att en delorsak till detta är ungefär fem år och heter Kolya.Det lätta men i grunden seriösa tonfallet känns igen från Milan Kunderas underfundiga betraktelser av den eviga envigen mellan kvinna och man, individ och kollektiv samt medborgare och överhet. Läsare som uppskattar nämnde författares turer i och kring Prag, i synnerhet de i Bröllopsvalsen, bör genast skynda till biograferna.
Nutidens regissörer från öststaterna har dock, som bekant, en stor fördel framför tidigare decenniers historieberättare, eftersom de inte längre är hänvisade till allegorins begränsande uttrycksform. Jan Sverak har relativt öppet fält framför sig men undviker ändå, tacksamt nog, att göra parodin på Sovjet-styret för grov. Han ger prov på många underhållande absurditeter som följer i förtryckets och byråkratins spår, han levererar några välavvägda kängor åt medlöpare och "herrefolk" men Sverak har ändå kvar insikten om vad det innebär, att som invånare i ett ockuperat land, tvingas förvandla tvång till egen paroll. Allt detta skildrat i en vardagssensualism kryddad med ett exakt mått av gråtmildhet. Litet men stort. Och kul.Och så var det lilla Kolya. Måttet av glädje som infinner sig när man skådar ett filmbarn som inte är lillgammalt, eller vist som en indisk guru, ska inte underskattas.Kolya
Skådespelare:
Regi:
